Nu har jag inte skrivit här på länge, och det  känns som att ju längre uppehållet blir ju svårare är det att starta igen. 

Jag har funderat mycket på varför det känns så svårt för mig att få till inlägg på den här bloggen, och jag tror att jag har kommit fram till ett rätt så bra svar. Jag har nämnligen en annan blogg, en julblogg, och den har jag hur lätt som helst att blogga på, alla tider på året. Det är bara att skicka iväg ett inlägg och jag vet att jag har många läsare och får kommentarer rätt direkt. Det blir en kontakt med människor som jag tycker om och verkligen uppskattar. 

Men här är det svårare, men jag har som sagt insett varför. 

 

Det är inte många kända bloggare jag följer, men jag följer en, och jag har förstått varför hon har så många följare på sin blogg.

Hon visar allt, och jag menar verkligen allt. Det är allt från kort på öppna förskolan till kort på henne och barnen på toaletten eller hennes man i duschen.

Och ja, människor älskar det. Ska man bli stor i bloggvärlden, antar jag att man måste bjuda på sig själv. 

Och just det, har varit ett så svårt dilemma för mig.

Jag vill gärna blogga om min vardag hemma med Jonah och mina drömmar om familj. Jag vill lägga ut kort på oss, men jag vill också ha ett liv privat med bilder som ni inte får se.

Jag vill inte att alla ska veta allt om mig eller min man, och då blir kanske inte bloggen lika intressant längre.

Hur ska jag balansera detta? Och hur ska jag få folk att läsa när bloggen kanske ibland bara skrapat på ytan? 

För visst vill jag ha många läsare, att säga något annat vore att ljuga. Det är roligt att se att många har läst vad man skrivit och det är fantastiskt roligt att få kommentarer och kontakt med människor.

 

Jag har efter mycket tanke ändå bestämt mig för att försöka blogga mer frekvent här, och gillar folk det, så bra. 

Men nej, jag kommer inte visa några toakort, ni får nog gott nöja er med att det finns en privatgräns på den här bloggen.

 

Nu ska jag, efter att jag äntligen skrivit detta inlägg jag tänkt på i flera dagar, skriva klart en skoluppgift och sen lägga mig. Erik ska vara borta på skolan hela dagen imorgon och Jonah har haft hög feber hela dagen så allt kan hända, vilket betyder att jag måste sova....

 

Det kanske är en konstig rubrik på blogginlägget för självklart är jag, och alla mammor, det ibland, men ni kommer snart få veta vad det handlar om.

Jag och Erik var ute igår, behöver inte nämna var just nu, och på fikat efteråt satt vi tillsammans med lite olika människor och samtalade om allt mellan himmel och jord. 

Jonah var självklart med i barnstolen, smakade lite ost emellanåt (som han verkade tycka var helt okej) och stal som sig bör allas uppmärksamhet.

Plötsligt blir hans nacke lite trött och han bonkar huvudet i de hårda bordet. Inte mycket, men tillräckligt för att han ska börja gråta och bli ledsen. I ett desperat försökt att kramas fast det är en massa fika ivägen lyckas han bonka i huvudet en gång till, och mer ledsen blir han.

Smällen i sig var inte så farlig, men självklart plockar vi upp honom. Erik avleder gråten genom att leka med hans favoritleksak och jag ger honom en majskrok.

Han är glad igen.

Men hela tiden är jag lite disträ för runt omkring bordet utspelar sig ett samtal jag inte riktigt kan hålla med om.

Dom talar om hur tidigt barn lär sig hur de ska göra för att tröstas typ. Att barn tidigt förstår att lite gråt hjälper om man vill upp ur stolen och spelar på det.

Det, och sen det där vuxna skrattet på det gör mig galen.

 

Om min son gråter, oavsett om det är för att han vill ha något, eller för att det gör ont, så ska hans mamma aldrig vara längre bort än att hon kan krama om honom.

Han kommer inte alltid få det han vill, men jag kommer alltid erbjuda det jag har i kärlek till honom.

Tårar ska tröstas och pussas bort, hur kan man annars lära sig vad omsorg är? 

Om jag låter honom sitta kvar i stolen och gråta, hur ska han nånsin kunna lära sig hur det känns att få hjälp när han behöver det? Och hur det känns att vilja ge hjälp?

 

Många tycker jag är lite naiv när det kommer till barn, men jag tror inte som många andra att hela deras vardag typ går ut på att hitta olika sätt att spela på vuxna.

Barn lever, slår sig, skrattar, glömmer, ljuger ibland, själ kakor i smyg, kramas, kryper, springer för fort in i saker, skriker, pratar, berättar och försöker ofta få all tid med vuxna dem kan.

Precis som vi vuxna.

För i ärligheten namn vet ju vi också exakt hur vi ska spela på varandra för att få det vi vill ha. Helt ärligt, så säger ju inte jag till Erik att jag slog i foten för att han ska veta det, utan för att han ska säga att det var synd om mig.

 

Så jag tycker vi ska sluta prata ner barn beteende, som är helt mänskligt, och bara krama dem.

 

 

"Njut och ta vara på tiden, det går så fort!"

Oftast känns det inte alls som att det går fort. 

Dagarna ensam hemma med bebisen är ibland långa och sega, speciellt om man redan varit hemma själv ett bra tag innan bebis kom.

Man längtar efter att barnet ska kunna sitta upp, vända sig, prata, krypa och vara mer aktiv med en själv.

Och sen står man plötsligt där. 

Man har nått ännu en hållplats på resan med barnet, och man är inte beredd på det.

Nu vägrar jonah att ligga ner i sin vagn, så vi fick plocka upp sittdelen till vagnen.

Plötsligt ser han så mycket större ut och visst saknar jag lite att se honom ligga och sova där i vagnen.

Tiden går fort, det är faktiskt sant. 

Mamma hade gjort kättfärslimpa och bakat rulltårta, så det blev verkligen helgmat för oss. 

Jonahs favoritsyssla där var att kolla sig Själv i spegeln. Det var det enda som hjälpte när han var riktigt ledsen. 

För övrigt tog han en tupplur med morfar och lekte med mormors ansikte och glasögon. Han satt också ett tag i deras barnstol och det är helt oroligt hur stark han har blivit! Snart kan han sitta där mycket längre stunder :)

Jag fick också lite kvalitetstid med mamma, vilket alltid numera får mig att tänka.

Hur ska jag kunna vara som min mamma varit mot jonah?

Hur ska jag kunna trösta, ge råd, lyssna och visa kärlek som gjort mot mig.

Hur ska jag kunna ha det tålamodet, den givmildheten och den förståelsen som hon haft mot mig? 

Jag antar att det är en livslång resa. 

Jag har fokuserat på att komma till Gud som man är, utan att bry sig om fasader eller brister. Att man som barn borde komma till Gud med nyfikenhet och en tro på att han kommer svara mig. 

Det finn mängder av andra egenskaper som barn har, som man kan applicera in på den här tanken. Och jag har nog tänkt på en hel del utav dom. 

 

Ibland tror jag att vi tänker att barn kommer till Gud lite passivt med en naiv och stark tro att han kommer finnas där för dom, och det är ju rätt, men vi stannar där. Jag har aldrig ens hört en undervisning i kyrkan som oavkortat handlar om att komma till Gud som ett barn. Det är mer ett bibelställe man läser om när man läser om Jesus och lärljungarna, eller när man skickar iväg banen till Söndagsskolan. Kanske att jag har hört någon utläggning om det på en familjegudtjänst, men det är allt på sin höjd.

 

 Men faktum är att barn kommer till Gud, enligt forskning, aktivt, för att vilja prata och vara med honom. Alltid, oavsett hur dem mår. Dom söker honom som tröst, men också som en vän att dela glädje. med.

 

I skrivande stund är jag trött. Jag är så trött att jag tror att jag skulle kunna lägga mig och sova och vakna imorgon, helt ärligt. Igår hade vi min svägerska här och när hon gått runt 9 somnade jag i soffan och sov för natten, det fanns inte ens ett alternativ till att göra något annat.

Men jag får skylla mig själv, det var trots allt jag som valde att moppa hela lägenheten. 

 

Om 4 dagar har jag beräknad förlossning, och jag såg precis att ansökan om föräldrapenning blivit godkänd från och med då. Har ansökt fram till och med april nu, men vet redan att jag satsar på att vara hemma till januari 2016. Saker rullar på i rätt ordning, och det känns skönt. 

 

Vill också få dela med mig av ett blogginlägg som jag läste nyss, som gjorde mig glad. Jag har alltid varit den där jobbiga systern eller bekanta som lagt sig i hur man uppfostrar sina barn, och jag förstår att det upplevt som jättejobbigt ofta. Men det är som att det brinner i mig när jag ser ett barn, jag vill att just DET barnet ska få det så bra det bara går, och då måste man lägga sig i. Bland ananat har jag alltid varit emot så kallade "time-out:er". Att man, när barnet har betett sig illa, sätter det ensamt i en trappa eller på en stol och sedan ger det en viss tidsbegränsning tills det får gå därifrån. Barnet sitter själv och ska begrunda vad det gjort. 

Lars H gustafsson, som är en känd barnläkare och författare som jag uppskattar mycket, har skrivit om detta på sin blogg och tar där upp att även forskning har visat att den här metoden är skadlig för barn. Den är faktiskt lika skadlig som fysisk misshandel och skapar inga långsiktiga positiva effekter för barnet. Han förespråkar något som han kallar för "time-in" istället, där en vuxen går tillsammans med barnet och sätter sig på en lugn och harmonisk plats och lugnar ner sig, pratar och reder ut det som hänt. 

 

Om ni går in på http://www.larshgustafsson.se/?p=4803 kan ni läsa inlägget i sin helhet. 

 

 

Jag är en såndär pedagog som många andra pedagoger stör sig på eftersom jag tycker teknik går att användas till det mesta. Jag är positiv till både mobiler och ipads i klassrummet och använder ju själv datorn till nästan all min undervisning.

Men trots det kan jag inte komma ifrån att det är så fruktansvärt skönt att ibland få sitta och njuta av bara tystnaden. Att inte ha allt det där teknik surret runt sig för några ögonblick. Det är svårare än man tror att lyckas få till det i dagens samhälle.

Men idag tog jag mig en liten stund, bara jag och virkningen och lugnet. 

Vaknar upp idag med en riktig huvudvärk och jag har ingen aning om vartifrån den kommer.

Gårkvällen blev lite sisodär, Erik och jag hade mysigt och kollade på valvakan, han hade köpt pepparkakor till mig då chokladen jag ville ha var slut (typiskt) men jag hade ont av förvärkarna nästan hela kvällen och trodde väldigt seriöst vi skulle bli tvugna att åka in. Jag somnade däremot ifrån det och lyckades missa båda de viktigaste talen på hela valvakan.

 

Idag skriver de flesta på både bloggar och facebook om "en ny era", "en ny tid för sverige" mm, men så fungerar inte livet hemma hos oss. Jag kan ärligt säga att jag är missnöjd med valresultatet, det är inget att hålla hemligt, men jag kan inte heller fokusera på det just nu.

Just nu har Erik gått tillbaka till sina veckorutiner och sitter och studerar grekiska för fullt, och jag funderar över dagen. Den kommer innehålla god mat med goda vänner och även en mammagrupp senare på kvällen. Jag har fortfarande en del småprojekt jag vill hinna med innan bebisen kommer så jag antar jag borde ta tag i de också.

 

En av våra (mina mest kanske) veckorutiner är också att hålla koll på alla rabatter som finns under veckan. Det kan låta snålt eller lite löjligt, men jag förstår inte varför man måste leva dyrare bara för att. Självklart önskar jag att jag kunde handla allt ekologiskt och fairtrade men så ser faktiskt inte verkligheten ut. Erik och jag har valt att alltid köpa ekologiskt kaffe, och det är ett steg i rätt riktning för oss.

Jag är verkligen inte manisk med rabatterna, men jag tycker det är rätt smart att vara uppdaterad på vart man få tag på "Matfynd" om man säger så. Billigt kött eller bröd kan man köpa och enkelt frysa in tillexempel.

 En av de mest spännande saker med att starta en familj med någon, tycker jag, är alla de olika traditioner och vanor man för med sig.

Först så tänker man inte på det, man är för upptagen med att njuta av alla underbara saker som man förut inte varit van vid.

Att alltid få sova bredvid den man älskar, aldrig behöva vara ensam hemma, slippa laga all mat och helt plötsligt få ett större kontaktnät tillexempel.

Efter ett tag lyser dock allt det andra igenom, de man tagit med sig från sitt tidigare hem. Vanor och traditioner, som kanske för en del par skapar bråk eller onödiga konflikter.

 

För mig och Erik har vi kompletterat varandra rätt bra tycker jag. Han har visat mig nödvändigheten i att använda riktiga smörknivar, varför man ska använda WIFI och att man faktiskt kan få sova längre än till 8 en lördag.

Jag vet inte riktigt vad jag har lärt honom, men jag vet en sak jag har fört med mig från mitt förra hem iallafall.

 

Nu låter det kanske som att vi inte städar de övriga dagarna på veckan, och även om det vore superskönt så är det inte så. Det är bara att ända sedan jag var liten har min pappa alltid städat på fredagen lite extra.

Det är på fredagen som man damsuger, moppar och gör grovstädningen. Det är på fredagen som det ska vara extra fint hemma, för sen är det ju helg, och då måste man ha tid att bara mysa och ta det lugnt.

Jag är uppväxt i en gaska "typisk" familj. Inte alls typiskt på många sätt, men just i fråga hur den är uppbyggd.

Det var jag, mamma, pappa och 3 syskon som ganska snabbt flyttade hemifrån. (Eftersom jag var 8 år yngre än mitt närmsta syskon var ju inte det så konstigt)

Mamma jobbade under veckorna, jag gick i skolan och pappa jobbade deltid under veckorna och helgerna.

Fredagen var veckans höjdpunkt, och jag minns hur det var att komma hem till ett nystädat hus och veta att nu börjar det.

Just den känslan vill jag förmedla till mitt barn när de växer upp. Jag vill att helgen ska kännas lycklig och varm.

 

Idag när jag stod och moppade (hoppas inte min sjukgymnast läser det här) kunde jag inte låta bli att skicka iväg ett sms till pappa och tacka för all inspiration under min barndom till denna fredagsstädning.

Han städade han också.

 

När man är gravid så vill ju alla automatiskt ha något att säga eller påminna om.

Jag vet att många tar tilla vid sig av sådant, men jag har faktiskt inte brytt mig särskilt mycket.

Jag förstår dom, jag blir ju likadant. Jag vill känna på allas gravidmagar, jag vill se om just jag lyckas hålla handen där när bebisen sparkar, jag vill lägga någon kommentar om hur fin mamman blivit även om de oftast låter knasigt när det väl är sagt och jag vill också prata om mina egna erfarenheter eller drömmar.

 

Däremot har jag fått en såndär kommentar under min graviditet som jag bara inte kan släppa riktigt.

Det är min syster som känner på sig att barnet ska födas i september och inte i oktober.

Vanligtvis hade man kanske kunnat låta en sådan kommentar vara men saken är den att hon har haft sånna här känningar förut och faktiskt haft relativt rätt.

Hon trodde min brors första barn skulle födas den 1 Juli, och mycket riktigt åkte dom in då, även om dom fick vänta till den 2a med att förlösa honom.

Hon trodde att deras andra barn skulle födas på en söndag, och det gjorde hon inte, men hon föddes på långfredagen som ju är en röd dag.

Så återigen, rätt nära.

 

Jag hade också kunnat släppa det här om inte Erik också kännt på sig att det ska bli ett september barn.

 

Helt plötsligt blev det mycket mer att göra på väldigt kort tid. Jag har 49 dagar kvar till de datum som min barnmorska beräknat mig till, men bara max 29 om man ska tro att jag kommer få nu i september...

När jag var mindre brukade alltid jag och mina systrar sätta oss och titta tillsammans i de nya katalogerna som kom i slutet av varje sommar. Det blev som en liten högtid varje år, man dukade upp med fika och pennor så alla kunde kryssa i vad man ville ha eller tänkte köpa.

Eftersom vi alla bor på olika ställen är det ju inte så lätt längre, så jag bläddrade lite själv i hms nya katalog när den kom häromdagen.

Tyvärr blev jag inte alls nöjd.

2 sidor var det enda som fanns med mamma kläder. Hallå? Det är ju knappast allt dom har, och jag tror faktiskt att deras marknad hos gravida kvinnor ändå är ganska stor. 

Besviken och gravid som jag är kastade jag katalogen.

Hann dock mitt i allt bli lite fundersam på jackan dom sålde där, som också är med på bild. Jag ska ju föda i oktober, så jag gissar att jag borde köpa någon slags jacka till hösten. Kanske den kunde vara något? 

Det här med träning och graviditet är ingen lätt sak direkt tycker jag.

Innan jag blev gravid tränade jag ganska mycket och det var verkligen något av det roligaste jag visste. Jag älskade känslan av att bli starkare och kunna lyfta mer än en del av grabbarna på gymmet, och jag såg verkligen positiva resultat. Jag blev starkare, men det började också synas på kroppen på mig hur mycket jag jobbade. Musklerna fick synliga konturer och jag fick en bra kondition. 

Så fort jag plussade, den 15 februari (förövrigt en dag jag aldrig kommer glömma), då försvann min lust att träna totalt. Det fanns bara inget intresse kvar länge, även om Erik gick och tränade regelbundet utan mig. 

Jag visste att jag inte fick lyfta tungt, speciellt inte de första 12 månaderna, och utan att lyfta tungt kändes träningen meningslös. Jag ville hellre tänka på liten , på vad vi skulle fixa hemma, på att vila och att klara mig igenom den mest riskabla tiden i början.

I vecka 8 började jag få ont i mina höfter och när vi senara kollade upp det visade det sig ju vara foglossning, det som jag just nu är sjukskriven för. Alla övningar där jag böjer på benen är uteslutna och jag får inte gå mer än 20 minuter, så då återstår i princip bara cykel. 

Och jag köper faktiskt inte ett gymkort bara för att gå och cykla. 

 

Det är egentligen inget stort problem för mig, men det känns som att det är ett stort problem om man inte tränar under tiden som man är gravid. Man ska fortsätta hålla sig i form hela tiden och vara mån om att inte gå upp för mycket i vikt under dessa 9 månader. Det är så mycket jag läst på olika forum att man ska undvika att jag snart inte vet vad man ska göra. Man ska undvika solen för man kan få pigmentfläckar som aldrig går bort (Vilket många aldrig skulle kunna utsätta sig för). Man ska undvika åderbrock för att dom gör ont, men också för att dom är fula och sitter kvar hela livet. Man ska undvika bristningar på magen. 

 

Jag kan ärligt säga att jag gått upp 8 kg redan under denna graviditet, och det är förmodligen mer nu för det var någon vecka sedan jag vägde mig. Jag kastar inte i mig godis och sötsaker men jag avstår inte heller, och när jag är hungrig äter jag. Det är så många gånger under mitt liv jag ändå avsått från mat pågrund av samhällets ideal och jag har känt att nu om någon gång måste dom släppa. Jag tror på något sätt att om kroppen hungrar, behöver både jag och barnet mat.

Grejjen är den, att trots att det från början inte gjorde något med träningen och viktuppgången, så gör det det på något sätt ändå. Vart jag än tittar i samhället är idealen annorlunda. Jag ser bloggar där folk tränat högravida, och där man redan 2 veckor efter födseln är smala igen. Jag ser folk som är så glada att dom kunnat ha sina vanliga kläder hela graviditeten och lyfter fram det som något fantastistk. 

Det är väl jättebra, på ett sätt. 

Men allt blir snett. 

Bilden av hur kvinnan ska se ut är redan sned. Jag har kämpat med den sedan jag var tonåring och man får kämpa varje dag. Kämpa mot bloggar, skyltdockor, modeller, mode, bilder på facebook, reklamer på tv...

 

Det är ett under att en kvinna kan bära ett barn i sin egen kropp. Alla får inte ens den möjligheten.Jag önskar ni alla kunde förstå det.