Jonah har fått hög feber av vaccinet och mår allmänt dåligt, så han ligger och sover i soffan nu. Hoppas han kan sova bort det mesta av febern nu.

Här hemma har vi haft några riktigt tunga och tröttsamma dagar, men det känns äntligen som att det håller på att vända nu.

I lördags när vi var på underbart trevlig lunch hemma hos vår vän Jessica så märkte jag att Jonah inte var sig själv, och mycket riktigt hade han hög feber. 

Han har haft det ända sedan dess men idag är han nästan helt feberfri, tack Gud.

Varje gång han är Sjuk gör det så ont i mamma hjärtat och jag skulle bara vilja ta all sjukdom på mig istället. 

Tänk om det gick! 

Helgen har alltså gått åt till att försöka få honom att må bättre. Erik har varit på möten i kyrkan både lördag och söndag men jag vågade mig inte ut med lillen, så vi fick vara hemma. På söndagen fick vi iallafall lite besök av Jonahs kusin J så det blev lite ljusglimt i tillvaron :)

Han har inte haft några andra symptom så det var säkert någon variant av 3 dags febern, eller så är det mer tänder på g. 

Återstår att se. :)

Tiden går så fort, och idag firar vi redan Jonahs 3 månaders dag. 

Tyvärr är det inte en så rolig dag för honom, inte så rolig som en mamma önskar för sina barn.

Han har som jag skrev förut varit ledsen i flera dagar och det har nog berott på de två tänder som kommit fram, och även imorrse grät han konstant.

Skulle ge honom alvedon för att lindra smärtan och passade då på att tempa honom när jag ändå höll på.

Mycket riktigt hade han feber och den har bara stigit under dagen, så nu är han nästan uppe i 39 grader. :(

Han är så varm, och allt han vill är att vara nära. Han har dessutom spytt två gånger,, alltså spytt tok mycket varje gång, så jag tycker inte det hela känns så kul alls.

Nu ligger vi här och kramas och jag försöker överföra lite kraft till de bästa jag har. <3

Innan jag blev gravid var jag en väldigt aktiv person. Det fanns en perios precis innan jag fick reda på att jag var gravi när jag gymmade 3 dagar i veckan och förutom det hade promenader varje dag på allt från 40 minuter till 90 minuter.

När jag blev gravid valde jag snabbt bort gymmet av den orsaken att jag inte ville skada barnet, trots allt jag läst så mycket om att man kan träna som gravid. Jag ville inte riskera något, och jag kan ärligt inte förstå dom som gymmar eller tränar in i vecka 40. Skulle jag tappa en vikt på magen och skada barnet skulle jag aldrig förlåta mig själv.

När jag fick foglossningen blev det därför väldigt jobbigt för mig både fysiskt och psyikst - att sitta inne, hemma, hela tiden var inte min grejj. 

 

Jag tackar Gud för att föglossningen nu försvunnit helt. Jag har inte känt någonting efter förlossningen, och även om jag inte är redo att gå tillbaka till gymmet, så är jag redo för börja röra mig igen och det är en underbar känsla. Jag vill inte röra mig för att gå ner i vikt eller något sådant, det är mer en känsla av frihet. Det är skönt att känna kroppen fungera. 

 

Jag har varje dag den senaste tiden gått ut och rullat barnvargnen antingen själv eller med Erik, och det är en undbar känsla. Dels så har jag längtar, väntat, efter att få gå och stolt visa upp Jonah. Det är lika underbart varje gång när man ser någon man känner igen och man får visa upp honom åter igen. Det är också undbart att se hur luften och promenaden påverkar honom - han har så lätt att somna och ser så fridfull ut i sin för stora mössa som hänger ner över ögonen på honom. 

 

Det kommer bli massor av promenader med Jonah framöver. 

 

 

Erik tog det här kortet på sjukhuset och jag älskar det. Jonah ser så fridfull ut och han är så vacker. Hur kan man älska någon så mycket?