Som jag redan visste är det så svårt för mig att hinna blogga och jobba samtidigt. Fast jag vet att det inte tar direkt någon tid att slänga upp den bärbara datorn bredvid mig i soffan där jag ändå sitter på kvällarna så blir det ändå inte av.

Det bara finns ingen ork.

Och när dagen varit fylld av jobbet, så vad ska man skriva om här? I ärlighetens namn är det ibland svårt att hinna tänka på liten och det fantastiska i att jag är en mamma när jobbet snurrar.

Jag har inte skrivit vad jag jobbar med, men jag är lärare. Just nu har jag en årskurs 2 och det är toppenkul. Jag älskar barn, det är också därför jag valt att bilda familj så fort som möjligt. Barn har alltid varit mitt allt helt enkelt. Jag tycker helt enkelt dom är enklare att umgås med än vuna ofta, dom är ärliga, gladare, mer påhittiga och dom ser inte hinder som vi vuxna gör.

Samtidigt som det är ett underbart jobb så är det också slitigt. Man blir trött av alla ljud, alla rörelser, alla människor och alla samtal. Det är så mycket ansvar och ständigt händer det saker, så när jag kommer hem orkar jag knappt något mer just nu med den här gravtröttheten.

Och sen tänker jag på en annan sak. Snart, om några veckor, när jag gått på mitt första barnmorskebesök, måste jag berätta för min chef att jag väntar barn. Självklart vill jag inget annat, jag har alltid längtat efter familj, men vad gör jag om dom blir irriterade? Jag vet att jag fick det här jobbet och har varit en räddning för en klass som haft det kämpigt, och nu lämnar jag dom och ger dom ännu en ny lärare. Jag vill inte lämna dom i sticket, men inte är det värt att uppoffra egna drömmar för det? När barn är det enda jag velat ha kan jag inte kompromissa med det.

 

Men samtidigt denna oro. Usch.

 

Har någon annan känt likadant?

Idag gick jag med i något som heter "libero klubben".

Det är väl kanske inte så svårt att räkna ut vad det handlar om, men det är en tjänst ifrån blöjföretaget libero till alla nyblivna föräldrar (eller andra som handlar blöjor antar jag).

För varje blöjpaket man handlar så samlar man på sig poäng, och om du registrerar dig blir du automatiskt bronsmedlem. Du kan sedan välja gåvor och liknanade beroende på vilken nivå du ligger på.

 

Som medlem erbjuds du också en startväska som du får med dig hem från det flesta sjukhus, och det tyckte jag nästan allra mest om. Jag försöker få tag på så många sånna där gratis paket som möjlgt, dels för att det rent ekonomiskt är en hjälp och sen för att det är så fruktansvärt roligt att känna att man fått tag på saker gratis. (Det är ju faktiskt så, om man ska vara ärlig)

 

Man får också chans till forum och mail med tips, och lite anant smått och gott som brukar följa med i det flesta klubbar.

 

Kan nog rekomedera det :)

Gå in på www.libero.se för att läsa mer!

 

 

 

Jag har hittat ännu en bra hemsida om man vill hitta nya bloggar som handlar om barn eller graviditet. Det blir ju lite som det nya intresset nu när man är gravid, att få läsa om andra som är i samma sits eller som har varit där. Jag tänker mig hur kul det kan bli när vi får barn, och andra som man bloggat tillsammans med som är i samma vecka eller ungefär i samma sits, också får barn. kanske kan man få nya vänner genom det här? Det är det jag vill :)

 

Gå in på mammabloggar och kolla!

 

Ett sätt att tänka på honom utan att surfa runt på gravidsidor på nätet och tycka tiden går för långsamt. ( för just nu tycker jag det, jag vill att tiden ska hoppa fram lite så jag får skrika ut till hela världen att liten finns!)

Jag vill att tiden ska gå fortare så jag kan bli lite mer personlig på bloggen. Än så länge har jag inte delat något med er förutom mitt namn att jag är mamma till lilla liten. Jag vill få visa mer, visa bilder, visa mitt hem och få ge er en lite mer personlig blogg. Det går inte just nu eftersom jag inte berättat för några andra än mina och E:s familjer att jag äg mamma. (Jag skriver hellre mamma än gravid för det gör det mer verkligt)

Så tills det är gjort måste jag hålla bloggen anonym. Därför borde tiden gå fortare.

Hur som.

Stickningen ska bli en babyfilt och det var verkligen en bra investering. Såhär långt har jag kommit nu, inte särskilt långt, men vänta och se bara. Den ska ligga i litens vagga sen och värma honom <3

 

Det här med han eller hon...Jag har fått frågan varför jag skriver "han" när jag skriver om liten och jag har faktiskt inget bra svar på det, även om jag tänkte försöka förklara det nu. Det är ju alldeles för tidigt för att veta vad det är för kön, och jag är väl lite tveksam till om man kan "känna på sig", eller snarare om jag skulle kunna känna på mig om det var en pojke eller flicka, men när jag väl ska skriva om liten blir det alltid i formen utav en "han". När jag och E har kommit så långt att vi kan ta reda på om det är en pojke eller flicka är vi rätt enade om att vi vill veta. Det känns spännande nog att vara gravid, att uppleva alla känslostormar och sympton, att vårda det här barnet och se till att man klarar det. Att få veta om det är en pojke eller flicka känns spännande i sig, istället för att vänta, Även om jag absolut förstår charmen i att få reda på det efter förlossningen också. Och för mig spelar det absolut ingen roll! Blir det en flicka kommer det bli E:s lilla prinsessa som han kommer skämma bort över allt och som jag kommer försöka lära allt om att stå på sig och vara den hon vill, och blir det en pojke kommer E säkerligen lära honom allt om superhjältar och jag kommer få honom att älska böcker.

Jag älskar liten oavsett. 

 Det här kortet har min man tagit på sin systers barn, och det får mig att längta så....

 

Den second hand butik som min pappa arbetar i skickar iväg pengar till bland annat Kongo, och arbete med änkor där. Vad fantastiskt att jag och liten nu får hjälpa dom, genom att bara handla lite nödvändiga saker till oss själva :)

För det är det vi gör idag, och jag skulle vilja visa det första och förmodligen det bästa köpet idag. En bärsele från babybjörn som min pappa köpte till oss, för 40 kr.

Idag gick jag in i vecka 6. Det känns spännande, jag kan ärligt säga att jag vaknade med en förväntan och längtan. 6 veckor är inte superlång tid, men ändå har det hänt så mycket med liten.

Han har utvecklats så mycket redan. Alla anglag är där. Hans utseende. Hans intressen. Hans styrkor. Det känns för varje dag som går som ett framsteg - ert steg längre på resan. En mil till mot målet liksom. Jag längtar så mycket! 

Inatt har jag förövrigt drömt massor igen. Jag har gjort det varenda kväll i en veckas tid, intensiva rätt knäppa drömmar som gör att nätterna känns som en hel dag dom också. Rätt spännande på ett sätt. Rätt uttröttande på ett annat :p

Jag kan väl inte säga att jag direkt har någon speciell craving än, för tillfället är jag rätt förvirrad när det gäller mat. Jag vill äta allt och liksom inget på samma gång. 

Men....sen har vi kiwis.

hur kan man inte älska kiwis?

Dom är söta och lite sura på samma gång, mjuka, saftiga...och dom lindrar illamåendet. 

Inatt hade jag den bästa drömmen (och ni som känner mig vet att mitt drömliv även i vanliga fall är rätt underbart) om just kiwis (första gången jag drömt om dom faktiskt). 

Jag hade bara en kiwi i fruktskålen när jag gick och la mig igår, men min man hade varit och handlat kiwis åt mig och hela drömmen var bara en enda inzoomad bild på en fruktskål med massor av kiwis i. 

Jag vaknade och nästan hoppade upp ur sängen.

Det fanns bara en kiwi kvar i fruktskålen.

och ja, nu är den borta också.

 

cravings nr 1 antar jag: Kiwis.

 

sy

 

( Eftersom jag hann äta upp den sista kiwin innan jag kom på att jag ville ha ett kort på bloggen, så får jag låna det här kortet från http://www.healthyfoodstar.com/ )

Tidiagre idag låg jag i soffan lite likt vad jag gör just nu och strötittade på andra gravidbloggar. Det är något jag gör nästan hela tiden nu, strötittar på sidor på internet som kan ha något att göra med graviditet. Det spelar egentligen ingen roll exakt vad dom handlar om, men så länge jag kan se dom och tänka på mitt egna mirakel bubblar det liksom till inom mig. Upplevde samma sak på stan idag, när mina ögon liksom drogs iväg mot barnavdelningarna. Plötsligt stod jag och höll i ett paket strumpor med texten "Born 2014". Jag fick sammankalla all min kraft för att lägga tillbaka dom men ändå kvarstår det.

Jag har en Liten inom mig.

Men hursomhelst.

Jag läste en tjejs blogg där hon beskrev hur glad hon var för att hon knappt gått upp något i vikt under sina första månader som gravid, och hon hoppades det skulle fortsätta så. 

Sånt gör mig ledsen. Nästan lite knäckt. Inte för att jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla samma standard som henne, utan för det faktum att någon ens vill ha den standarden när det gäller ett barn. 

Visst ska man vara försiktigt med vad man äter ( Även om jag redan nu finner det svårt att inte vilja äta upp allt jag ser i kylskåpet, vilket oundvikligen nyss fick mig att äta upp ett paket soppa för fem personer som jag dessutom la i lite pasta i) men är det inte mer man har att tänka på än det? Hinner någon annan tänka på annat än barnet inuti er? Miraklet som av någon anledning kan leva inuti dig, som du ger näring, tar hand om, vårdar och redan älskar så oerhört mycket? Hinner ni tänka på något annat än hur ni vill göra om det där tråkiga arbetsrummet till ett arbetsrum för något helt annat (ditt barns fantastiska hjärna) eller att ni borde börja köpa in mysiga barnfiltar och sockor?

För jag hinner då inte tänka på något annat. Alls. 

 

 

Har hittat ett ställe på internet som samlar alla gravidbloggar på en plats, enkelt för alla som vill läsa att hitta. Tänkte länka min blogg dit. Eftersom jag fortfarande håller mig någorlunda hemlig för släkt och vänner är ju läsarna kanske inte så många, men kanske någon mer hittar hit på det sättet ändå.

 

Kolla in länken nedan.

 

 

 

(bilden är lånad från http://www.imdb.com/title/tt1586265/ ) 

Jag och min man har båda velat se den här filmen, "What to expect when your expecting", men eftersom vi inte varit säkra på om jag var gravid har vi inte sett den. Helt enkelt eftersom jag förmodligen skulle brutit ihop om vi såg den och de sedan visade sig att jag inte var gravid. 

Nu när Liten däremot finns, fanns det ingen anledning att inte se filmen längre.

Ni tror mig nu, men skulle ni sett mig under filmen hade ni nog inte trott mig lika mycket. Jag grät H E L A tiden. Jag är en van och känd gråterska, gråter nog i genomsnitt varje dag, men nu var det inte ens sorligt. Eller känsligt. Det bara var film

Det enda tråkiga med filmen var att dom inte visade något ur den perioden jag är inne i nu, de första veckorna innan magen börjar synas och folk märker. innan man får säga till alla, att det man önskat sig halva livet äntligen har hänt och att man bär ett mirakel inom sig.

 

 

 

 

 

Solen skiner idag, det känns nästan som om våren är på väg och glädjen vill liksom sprattla till i hela kroppen. Ska snart ta mig ut i solen, gå till badhuset med familjen och njuta av det lediga sportlovet, men just nu vet jag inte hur jag ska orka.

Åt nyss lite lunch, även om illamåendet ligger över mig som ett varmt täcke (oftast brukar jag älska varma täcken men inte just nu), och just nu sulle jag faktikt vilja ta med mig min påse med sura godisar och lägga mig i sängen och sova lite. 

Eller ja, sova lite kanske är en underdrift egentligen. Sova mycket, är bättre.

Har läst på flera forum att det är helt normalt, att man ska vara såhär trött och att väldigt många är det, men jag kan inte få ihop det. 

Hur kan jag, som har en Liten inom mig sedan bara typ 5 veckor, redan känna mig för trött för att orka vara vaken?

 

 

Nu sitter jag här. Eller inte bara jag, egenltigen. Jag och Liten, borde jag väl skriva. Jag kommer inte vara ensam mer på en väldigt lång lång tid. 

 

Jag är i vecka 5 nu, och fick reda på att jag var gravid bara i fredags. Liten är, ja liten, och det finns inga fysiska tecken som gör att någon kan gissa att jag bär honom. Det har varit det mest spännande dagarna i mitt liv hittills. Varje minut, Varje sekund, går mina tankar till barnet. Visserligen hjälper illamåendet och tröttheten till att inte direkt glömma bort det, men det är mer än så.

Det är en högsta önskan blivit uppfylld.

Det är ett mirakel.

Det är framtiden.

Det är kärlek.

 

Det är solens outtröttliga strålar och kaffe en tidig morgon.

Det är familj.Liten

Det är en saga som blivit sann.

Det är Liten.