Det finns tusen sätt att försöka beskriva det på, men det är ändå omöjligt. Känslan av att ha honom hos oss, lilla Jonah, är makalös. Det är som en blandning av allt du kan komma på, fast ännu mer. Som om känslan inte uppfunnits, så du kan omöjligt beskriva den. Du är inte glad, för glad känns som en blek kopia av vad du menar. Du är inte rädd heller, för även det är som ingenting i jämförelse av det ansvar du plötsligt känner för det liv som sover bredvid dig. Du vill inte sova, för du vill bara hålla koll, se att han andas, se att han mår bra, se hur söt han är, och samtidigt är sömn allt du vill ha.

 

Jonah föddes den 30/10 klockan 17:33 efter en väldigt lång förlossning. Det var iallafall så jag upplevde det, även om jag är väl medveten om att förlossningar för förtföderskor kan ta väldigt lång tig. Jag ska inte beskriva förlossningen så mycket, men kan berätta i korta drag hur allt var.

 

Värkarna satte igång på onsdag kväll väldigt plötsligt. Jade hade ägnat dagen tillsammans med min syster Anna och hennes barn, och på kvällen var vi hos min andra syster sara och åt tacos. Jag var så trött, satt och virkade mormorsrutor och ville mest sova. Minns att jag satt på en pall i hallen på slutet av kvällen och utbrast citatet från filmen "What to expect when your expecting": "I'm calling bullshit on this pregnancy". 

Det kändes lite så.

 

På kvällen hemma sen hade jag och erik bestämt oss för att se på film, så vi poppade popcorn och började se på Star Trek. Vi somnade till båda två, men runt 23:00 startade värkarna och vi vaknade till. På en timme hade värkade gått från 20 min emellan till 4-5 min emellan och jag förstod att det var dags, så vi åkte in. 

Vi fick sova kvar och med hjälp av morfin lyckades jag sova en del den natten iallafall. 

På morgonen kom världens bästa barnmorska som jag ska komma ihåg så länge jag lever, och absolut kontakta nu efteråt och tacka. Hon stöttade mig hela dagen, med kramar och kärlek och uppmuntran som från en annan värld. 

Dagen gick och värkarna blev värre, jag fick lustgas och Eda. Edan var bra, tog bort nästan all smärta.

 

Från kanske 13:00 eller så blev det riktigt jobbigt, och jag tänker inte gå in på det här för det känns inte som rätt forum. Det blev så måningom personalbyte, och dem var trevliga men hade inte samma förberedelse kring min historik som Anki och det kändes. 

Vattnet gick med deras hjälp vid 16:30 ungefär, och som jag skrev tidigare så föddes Jonah en timme senare 17:33, 53 cm lång och med en vikt på 3535 gram. 

 

Vi är så lyckliga över den gåva Gud gett oss i Jonah Erik Mattias Lindberg. Namnet Mattias valde vi efter min mammas morfar, som betyder "Guds Gåva", och det är verkligen så vi ser på Jonah. 

Det kommer bloggas här en hel del nu när vi kommit hem, och jag gissar att alla som följer mig på instagram snart kommer tröttna på alla kort på honom. Men det får ni leva med. 

Precis hemkommen från den sista föräldragruppen, efter att även ha gått alla trappor upp till lägenheten. Vi bor på sjätte våningen och hissen har ALDRIG krånglat förut, men idag ville den inte åka alls. 

Det kändes att ta sig upp kan jag säga. 

Jag har ju sagt till alla att jag är rätt klar med allt, och det är sant, men det är en sak som jag hela tiden har skjutit upp att göra, och det är att skriva förlossningbrevet. 

Jag vet att det i princip inte behövs säger dom, eftersom min barnmorska och jag ska ha ett samtal i vecka 36 där vi sammanfattar min graviditet och även hur jag vill ha min förlossning. Jag har ju även anteckningar från Aurora samtalen som förlossningen kommer få upp när det är dags för mig att föda.

 

Men, skeptiskt som jag är ibland, så tror jag inte riktigt på det där.

Och om jag föder innan, vad gör vi då? Då finns det inget samtal med barnmorskan för dom att granska. 

Så nej, jag får skriva mitt eget helt enkelt. 

 

Jag har inte så jättemycket att skriva, men det finns vissa punkter som jag absolut vill få fram.

Delvis är det att jag inte kan sova på förlossningen utan Erik. Vi sov ju över där förra veckan och jag blev då lämnad ensam någon timme medans Erik åkte hem och packade lite, och det var nog de värsta på hela den upplevelsen. Jag vill inte göra om det. 

 

Det är också viktigt för mig att min mamma ska kunna ringa upp till förlossningen och samtala med dom om vad som händer. Jag litar helt på hennes omdöme, delvis för att hon är min mamma och delvis för att hon är utbildad på området sjukvård, och jag vill att hon ska kunna föra en dialog med dom om jag inte kan det. 

 

Jag vill inte heller att dom ska göra något med barnet utan att jag vet om det, som att klippa tungbandet tillexempel. Jag tror att barnet upplever den smärtan och det vill jag inte utsätta dom för hur som helst. 

 

Det var väl lite av det jag skrivit, sen blir det några rader till om saker jag inte tål och liknande. 

 

Vi har pratat lite med vår barnmorska och kvinnan vi mött på Aurora angående att få ett besök på förlossningen för att hinna bekanta sig lite med platsen innan det är dags.

Lustigt nog löste just det sig lite själv för två dagar sedan.

 

Erik och jag fick helt enkelt åka in dit för att kolla att barnet mådde barn eftersom jag hade haft ont i magen hela dagen samt varit med om en liten blödning.

Känslan när det hände var helt surrealistisk.

Man tror på något sätt att man är beredd, att det bara kommer falla sig naturligt när det är dags, att det räcker med att ha läst det första kapitlet i "att föda" och gått på diverse föräldragruppstillfällen.

Tanken på att nu kanske jag ska föda får en ur balans hur mycket eller lite man än är förberedd.

 

Vi blev intaga till ett väldigt kallt, och då menar jag både fysiskt men också rent estetiskt, rum där vi blev uppkopplade till en maskin som kontrollerade barnets hjärtljud och om jag fick några sammandragningar.

Trots min smärta visade det inga sammandragningar och efter en lång väntan (då jag sov av och till och Erik såg på film på mobilen) fick jag göra diverse undesökningar som inte visade någonting.

Doktorn trodde att jag hade triggat igång smärtan med någon aktivitet och att den skulle försvinna, men då jag haft lika ont och värre sedan jag kom hem tror jag inte på det själv.

Min gissning är att det är någon form av förvärkar, men jag kan ju ha helt fel.

Vi får vänta och se vad som händer helt enkelt, dom kan ju hålla i sig flera veckor så...:)