Det här med träning och graviditet är ingen lätt sak direkt tycker jag.

Innan jag blev gravid tränade jag ganska mycket och det var verkligen något av det roligaste jag visste. Jag älskade känslan av att bli starkare och kunna lyfta mer än en del av grabbarna på gymmet, och jag såg verkligen positiva resultat. Jag blev starkare, men det började också synas på kroppen på mig hur mycket jag jobbade. Musklerna fick synliga konturer och jag fick en bra kondition. 

Så fort jag plussade, den 15 februari (förövrigt en dag jag aldrig kommer glömma), då försvann min lust att träna totalt. Det fanns bara inget intresse kvar länge, även om Erik gick och tränade regelbundet utan mig. 

Jag visste att jag inte fick lyfta tungt, speciellt inte de första 12 månaderna, och utan att lyfta tungt kändes träningen meningslös. Jag ville hellre tänka på liten , på vad vi skulle fixa hemma, på att vila och att klara mig igenom den mest riskabla tiden i början.

I vecka 8 började jag få ont i mina höfter och när vi senara kollade upp det visade det sig ju vara foglossning, det som jag just nu är sjukskriven för. Alla övningar där jag böjer på benen är uteslutna och jag får inte gå mer än 20 minuter, så då återstår i princip bara cykel. 

Och jag köper faktiskt inte ett gymkort bara för att gå och cykla. 

 

Det är egentligen inget stort problem för mig, men det känns som att det är ett stort problem om man inte tränar under tiden som man är gravid. Man ska fortsätta hålla sig i form hela tiden och vara mån om att inte gå upp för mycket i vikt under dessa 9 månader. Det är så mycket jag läst på olika forum att man ska undvika att jag snart inte vet vad man ska göra. Man ska undvika solen för man kan få pigmentfläckar som aldrig går bort (Vilket många aldrig skulle kunna utsätta sig för). Man ska undvika åderbrock för att dom gör ont, men också för att dom är fula och sitter kvar hela livet. Man ska undvika bristningar på magen. 

 

Jag kan ärligt säga att jag gått upp 8 kg redan under denna graviditet, och det är förmodligen mer nu för det var någon vecka sedan jag vägde mig. Jag kastar inte i mig godis och sötsaker men jag avstår inte heller, och när jag är hungrig äter jag. Det är så många gånger under mitt liv jag ändå avsått från mat pågrund av samhällets ideal och jag har känt att nu om någon gång måste dom släppa. Jag tror på något sätt att om kroppen hungrar, behöver både jag och barnet mat.

Grejjen är den, att trots att det från början inte gjorde något med träningen och viktuppgången, så gör det det på något sätt ändå. Vart jag än tittar i samhället är idealen annorlunda. Jag ser bloggar där folk tränat högravida, och där man redan 2 veckor efter födseln är smala igen. Jag ser folk som är så glada att dom kunnat ha sina vanliga kläder hela graviditeten och lyfter fram det som något fantastistk. 

Det är väl jättebra, på ett sätt. 

Men allt blir snett. 

Bilden av hur kvinnan ska se ut är redan sned. Jag har kämpat med den sedan jag var tonåring och man får kämpa varje dag. Kämpa mot bloggar, skyltdockor, modeller, mode, bilder på facebook, reklamer på tv...

 

Det är ett under att en kvinna kan bära ett barn i sin egen kropp. Alla får inte ens den möjligheten.Jag önskar ni alla kunde förstå det.