Jag skrev ju för ett tag sedan ett inlägg om att mina fingrar börjat svullna upp. Jag har alltid tänkt mig att ringarna skulle åka av mycket senare i graviditeten, men eftersom jag och Erik har rätt så tjocka ringar så vågade jag inte vänta längre utan hängde ringarna runt halsen istället. Det känns verkligen ovant när man har haft dom på sig så länge, men det är iallafall bara för en tidsperiod. Min största fasa angående dom nu är att jag ska lägga ifrån mig halsbandet någonstans och glömma det, men än så länge har det gått bra så det hoppas vi det gör hela tiden framöver. 

 

Appropå saker att lägga ifrån sig, så har jag fått sluta använda mitt bälte mot foglossningen också. Det känns som att om man skulle summera min dag och vad jag gjorde så skulle "kissa" komma på typ 1:a plats, och dessvärre hjälper inte direkt trycket från bältet på det området. Har jag det på mig måste jag gå på toaletten HELA TIDEN och det orkar man inte, det är illa nog som det är. Kanske någon som vet något anant typ av bälte man kan använda vid foglossning som inte spänner åt just på dom ställena? 

 

Hoppar allt är bra med er :)

Kram vecka

Det är en helt magisk känsla.

Visst, man har ju vetat att man är gravid och har ett liv inom sig, men det är som att man varit orolig för det hela tiden fram till ultraljudet och man faktiskt får se det på riktigt. Så att man vet att man inte gått och inbillat sig typ, heh.

Vi fick 4 fina bilder och allting såg bra ut med liten. Frisk och fin, men däremot fick vi ändra vårt beräknade förlossningsdatum 2 dagar till den 21:a oktober. (Från den 23:e)

Vi vet också vad dom på sjukhusen tror att det är kön, men det får endast familjen Veta. Ni andra får fortfarande gissa :) 

Det här sista kortet är min favorit. Det är så underbart att se alla små fingrar på handen, man blir påmind om det mirakel det verkligen är. 

Vi kan inte tacka Gud nog för det här barnet. 

Idag har det hänt saker ända sedan jag vaknade. Eller ja, inte riktigt., för den tiden jag låg vaken mellan halv 6 och 7 hände inte mycket alls mer än att jag tänkte mer på den konstiga drömmen jag haft. Jo, gravidrömmarna har örjat komma. Det har vart några nätter nu...

 

Men hur som helst så var det både mors dag, min födelsedag samt avslutning för söndagsskolan som jag har varit med och hjälpt till i så det var verkligen full upp. 

Erik väckte mig på morgonen med en underbar pannkakstårta (Han vet att jag inte gillar vanliga tårtor så jag hade fått önska det <3 ) och en jättefin stor förstoring på ett av våra bröllopskort. 

Jag spenderade resten av förmiddagen i kyrkan där vi hade avslutning för söndagsskolan. Det var jättemysigt, vi lekte och min bror talade om hur man kan berätta om Jesus och barn fick sjunga en massa sånger. Vi åt korv efteråt och jag märkte hur min mage och jag smällde i oss en hel del. 

 

Sen blev det fest hemma hos mig och jag kan inte säga hur jag glad jag blev i ord av att dom som kom var så glada och gav mig sin tid. Erik hade ägnat hela sin morgon åt att baka och fixa till mina tårtor och det värmer mitt hjärta när jag ser honom hålla på. Han förgyllde verkligen min dag och jag hoppas han förstår det. Ibland (rätt ofta) snurrir min nojjor och speciellt nu när jag är gravid, och ibland blir jag orolig att något skulle hända och att han skulle försvinna. Då skulle verkligen mitt liv bli så mycket tommare. 

 

Jag fick massor av fina saker och jag tänker inte nämna något nu, för då glömmer jag säkert något annat. Men jag fick en hel del gravidkläder och det tackar jag verkligen för! Det behövdes :D 

Jag har också sett hur vänner och familj hjälpt till att samla in pengar till min insamling på http://insamling.pmu.se/campaign/johanna23 och jag är tacksam för alla de 1450 kr  som jag sett kommit in ännu. Dom kommer hjälpa många människor som behöver det :)

 

Jag vill bara säga tack för en underbar dag. Kram! / Johanna 

 

Jag har sett att det har försigåtts en del samtal kring huruvida man ska fira mors dag som gravid eller inte. På ett sätt kan jag förstå att man ställer sig den frågan för vi har ju inte våra barn synliga framför oss som kvinnor som redan fött barn, men på ett annat sätt har jag aldrig ställt mig frågan. 

Det känns självklart för mig att vi ska fira det. 

Jag är inte bara en blivande mamma, jag ÄR en mamma. 

Det känns superknäppt att inte se mig själv som en mamma redan nu eftersom mitt barn redan nu lever.

Litens hjärta slår. 

Om man kunde se mitt barn nu skulle det se ut som en helt vanlig människa i miniatyr. 

De har helt egna unika fingeravtryck redan. Naglarna har tillochmed börjat bildas och barnet reagerar på både min röst men även ljud utifrån.

Jag kan känna barnet sparka och känna dess tyngd som för varje dag gör sig påmind i rygg och kropp.

 

Så därför är det ingen fråga för mig. Jag ser väldigt mycket fram emot att få fira mors dag på söndag och även jag få titulera mig mamma.

Sådär. Det blev två kläningar ändå, båda från Hm:s hemsisa. Vad tycker ni? :) 

 

Jag verkligen älskar att det är så varmt och skönt ute, det måste jag erkänna, men det skapar vissa problem när man konstant växer. Och speciellt nu, när magen helt plötlisgt har valt att visa sig från ingenstans och göra sig påmind exakt hela tiden. Det var verkligen som barnmorska sa, att den bara skulle finnas där en dag, men jag trodde inte på det. 

Förrän nu. 

När magen helt plötsligt är där hela tiden och gör att jag inte kan ha något på mig. 

 

Grejjen är den att just nu är det ju typ 26 grader varmt hos oss, och det gör att jag inte direkt kan ha dom svarta mammathigtsen jag köpte på mig om jag inte vill stekas ihjäl. 

Så imorrse ägnade jag en väldigt lång stund åt att försöka leta efter några sköna slappa kläder att ha på mig i sommarvärmen, men jag hittade noll. 

några linnen och ett par capribyxor finns, men det är typ allt.

 

Jag förstod aldrig att behovet av mammakläder skulle komma så plötsligt men jag antar jag får försöka ta mig ut och handla. 

 

Hursomhelst har jag försökt leta efter en snygg mammaklänning att ha i sommar, men alla som jag ville ha från hms hemsida var slut! Och förrutom där, var hittar min billiga mammakläder?

 

 

 

Igår tog jag och Erik lite kort på magen med hans kamera. Han är väldigt duktig på att fotografera och jag har länge längtat efter att få ta kort på magen när den äntligen börjar synas. 

Så han riggade upp sin kamera och hängde upp massa tyger och sen satte vi igång. 

Resultatet blev faktiskt väldigt bra, det är en enormt mysig känsla att sitta och titta på korten och förstå att det är en liten människa där inne. Liten. 

Och fastän det inte syns så bra jämt i alla mina klädere kan man verkligen se att jag är gravid på dom här korten och det gör mig glad,stolt och lycklig. Här är några av dom, om ni vill se. Det känns som en underbar investering att ha i framtiden när liten blir större. Och minnen för mig och erik. 

 

Kram / Johanna

 

       

Jag har ingen aning om när det är vanligt att man börjar svullna upp i kroppen under en graviditet, eftersom det är min första och jag aldrig har varit med om det förrut. 

Jag kan känna att när jag står upp länge svullnar fötterna lite och jag blir alldeles varm och trött i dom. Men den senaste tiden har jag märkt att händerna börjar bete sig konstigt också. Dom ser verkligen inte svullna ut, utan fingrarna är lika långa och smala som dom var innan, men det märks på ringarna att något är lite annorlunda. Det blir svårare och svårare att få av sig dom. När jag blir varm (vilket jag är typ hela tiden!) blir det ännu svårare och man får använda en del våld för att lyckas med det. Jag hoppas att det inte börjar svullna på riktigt snart för det har jag ingen lust med :)

 

Idag fick jag förresten tag i ännu ett fynd på second hand, idag Röda korset.En jättesöt pyjamas för 10 kr i storlek 56. Jag längtar verkligen tills jag får se den på liten på riktigt! 

 

 

 

 

Har inte kunnat blogga på några dagar för det har verkligen varit fullt upp för mig den senaste veckan. Jag har suttit med Erik på akuten sammanlagt 5 dagar förra veckan och som ni kanske förstår vänder det uppochner på livet hemma. Speciellt när inget besök var kortare än 5 timmar. 

Nu är vi hemma iallafall och har fått medicin så nu ska vi inte behöva åka dit igen. :) 

 

Jag har tänkt lite på en sak angående mig och Erik. Kanske inte oss specifikt men relationer kan man väl säga att det handlar om. Relationer som håller, eller inte håller.

Man har ju hört om gravida kvinnor som blir lämnade ensamma under sin graviditet för att dom ansetts för krävande mm, men jag trodde faktiskt inte att det hände så pass ofta som det faktiskt gör. Sedan jag började gå med i olika grupper på facebook och följa vissa forum så ser jag hur många tjejer det verkligen är som blir ensamma under sin graviditet. Det är hemskt att se! 

Jag vet inte hur jag skulle klara mig om Erik lämnade mig nu. Rent praktiskt skulle det ju vara en jobbig grejj, absolut, men jag tror faktiskt att med den familj jag har bakom mig skulle jag och Liten klara oss på det sättet. Men rent känslomässigt kan jag inte förstå hur det skulle gå ihop. 

Det är illa nog om Erik inte skulle vilja leva med mig, men nu när vi väntar ett barn tillsammans blir det liksom dubbelt.

Hur skulle jag orka leva med ett barn som är skapat av oss båda? Och sen inte ha honom kvar? Alla förhoppninghar vi har om det här barnet, alla tanker, namnförslag, ideer till lekar och lekrum. Allt vi har agt vi skulle vilja visa det här barnet, vad skulle jag göra med det då?

 

Jag vet att många genomgår det här. Jag känner många som har gjort det också, så jag menar inte att verka naiv eller dum på något sätt. Men tankarna gör mig tacksam för det jag har. 

 

Vi som fortfarande har någon vid vår sida under vår graviditet borde kanske tänka mer på det, att vara tacksamma. Även om graviditetshormonerna gör att man blir arg ibland och kanske inte alls kan se allt som ens partner gör, så spelar det egentligen ingen roll. Vi har varandra fortfarande, och det är mer än många har. 

 

Säg något snällt till den du älskar ikväll. Även om fötterna är svullna och fogarna värker. Ett kärleksfullt ord kan man inte säga i onödan.

 

Det är helt otroligt, fantastisk, spännande och lite stressande på samma gång.

Jag har ju en del olika appar i min telefon som jag använder för att följa litens utveckling vecka för vecka. Jag har läst att det finns en chans att man kan känna abrnet röra sig från ca v 17 ( som jag är inne i nu) men att det är osannolikt för förstföderskor att kunna känna det. 

Därför har jag inte försökt tänka på det så mycket, utan mest anat att jag får vänta några veckor till innan det är aktuellt. 

 

Igår kväll däremot, började det kännas lite konstigt i magen. Som vibrationer långt ner i magen. Tänkte inte mer på det, somnade, men vaknade imorre med exakt samma känsla. Bara typ hela tiden. 

 

Senare under dagen har det ändrats, och nu är jag säker, det måste vara Liten som rör sig därinne. Det är mer som små knackningar nu, sparkar liksom. Jag känner det mest när jag sitter still eller ligger ner, men det är verkligen en häftig känsla. 

 

Liten finns där inne. Rör sig. Andas. Lever. 

Imorgon är det dags för det efterlängtade läkarbesöket. Jag försöker att inte tänka på det så mycket men jag kan inte låta bli att erkänna att jag är lite nervös. På ett sätt förstår jag inte själv, för det klat att jag måste få en sjukskrvning eller iallafall ett intyg för den tiden jag redan varit hemma. Följer man mig en dag ser man att jag inte kan gå ordentligt och på det sättet aldrig fullfölja en hel arbetsdag. Men tankarna snurrarna ändå. Det är helt enkelt inget att fundera på, antar jag. 

 

Idag hittade jag en grupp på facebook som jag verkligen tror kan bli bra. Den är till för alla gravdia som ska föda nu under 2014. Förhoppningsvis får man en del nya vänner och flera tips och råd har jag redan fått :) 

 

Idag är det för övrigt min och Eriks 2:åriga förlovningsdag. Jag älskar dig <3 

 

Jag ska inte beskriva dagen. Den har inte varit den bästa jag varit med om, men man kan inte klaga heller. Jag hade tänkt klaga först, jag skrev ett långt inlägg här som jag nyss raderade. Det är faktiskt inte värt det, det finns så många välsignelser i mitt liv för att jag ska klaga på något. 

Men det har varit en tuff dag och det ska jag glömma bort med glass och några avsnitt av "Switched at birth".

 

Jag hade bokat en klipptid imorrse men den blev inställd. Så istället klippte Erik mig. Det ska han nog alltid få fortsätta med. 

 

Trots att jag är hemma sjukskriven orkar jag inte sitta inne exakt hela dagarna. Hur mysigt det än kan verka till en början så blir man till slut lite galen på att bara sitta hemma och bli trött i soffan.

Så jag försöker ta mig ut lite hela tiden, även om det är svårt ibland. 

 

Idag gick jag och Erik ner på stan för att uträtta lite ärenden. Vi ska på bröllop i helgen så var tvungen att köpa laktostabletter och även gravidstrumpbyxor. Jag kan inte ha vanliga byxor längre så jag antar att vanliga strumpboxor liksom inte passar på ett bröllop där man ska vara finklädd hela dagen heller. 

Gick även in på två av mina favoritplatser, Myrornas second hand och Röda korset. 

På myrornas hade dom halva priset på alla barnkläder, vilket passade jättebra! Jag har börjat sortera dom kläder vi redan köpt, och insett att det fattas en hel del. 

På Röda korset hade dom också en massa barnkläder, och vi tag i flera bodys och en pyjamas i storlek 62 vilket var precis lite av det som fattades. 

Jag älskar att handla second hand, och barnkläder i så små storlekar slits ju inte ut på samma sätt heller, så man måste inte köpa nya för den sakens skull. 

 

Nu ska jag fortsätta här hemma lite. 

Kram