I skrivande stund är jag trött. Jag är så trött att jag tror att jag skulle kunna lägga mig och sova och vakna imorgon, helt ärligt. Igår hade vi min svägerska här och när hon gått runt 9 somnade jag i soffan och sov för natten, det fanns inte ens ett alternativ till att göra något annat.

Men jag får skylla mig själv, det var trots allt jag som valde att moppa hela lägenheten. 

 

Om 4 dagar har jag beräknad förlossning, och jag såg precis att ansökan om föräldrapenning blivit godkänd från och med då. Har ansökt fram till och med april nu, men vet redan att jag satsar på att vara hemma till januari 2016. Saker rullar på i rätt ordning, och det känns skönt. 

 

Vill också få dela med mig av ett blogginlägg som jag läste nyss, som gjorde mig glad. Jag har alltid varit den där jobbiga systern eller bekanta som lagt sig i hur man uppfostrar sina barn, och jag förstår att det upplevt som jättejobbigt ofta. Men det är som att det brinner i mig när jag ser ett barn, jag vill att just DET barnet ska få det så bra det bara går, och då måste man lägga sig i. Bland ananat har jag alltid varit emot så kallade "time-out:er". Att man, när barnet har betett sig illa, sätter det ensamt i en trappa eller på en stol och sedan ger det en viss tidsbegränsning tills det får gå därifrån. Barnet sitter själv och ska begrunda vad det gjort. 

Lars H gustafsson, som är en känd barnläkare och författare som jag uppskattar mycket, har skrivit om detta på sin blogg och tar där upp att även forskning har visat att den här metoden är skadlig för barn. Den är faktiskt lika skadlig som fysisk misshandel och skapar inga långsiktiga positiva effekter för barnet. Han förespråkar något som han kallar för "time-in" istället, där en vuxen går tillsammans med barnet och sätter sig på en lugn och harmonisk plats och lugnar ner sig, pratar och reder ut det som hänt. 

 

Om ni går in på http://www.larshgustafsson.se/?p=4803 kan ni läsa inlägget i sin helhet.