Erik och jag har börjat fixa lite mer i lägenheten nu inför att liten kommer, och igår ställde vi äntligen in vaggan i sovrummet. Vi målade om byrån bredvid vit så att allt skulle passa bättre ihop och det ser verkligen fint ut :) 

Jag älskar vaggan! Den är lånad av Eriks styvmamma som använda den när hon själv var liten. Det känns mycket härligare att få använda något som redan har använts på något sätt. Det är som att det redan har bott en massa drömmar och längtan i träet på den och nu är den redo för nya drömmar. Den är van, den vet hur man vaggar små barn till sömns och tröstar dom. Träet är liksom lite slitet men det gör inget. Det gör det hela så mycket levande på ett annat sätt. 

 

Nu kan jag bara ligga i sängen och titta på den och längta. Längta så fruktansvärt mycket.

 

Vi pratade om det Erik och jag idag när vi var ute, hur tiden som är kvar delvis känns jättelång och delvis jättekort.

På ett sätt bara längtar jag efter att få hålla liten i mina armar, kramas och pussas och värma och ta hand om som en mamma ska göra. 

Och på ett sätt förstår jag redan nu att jag kommer sakna att vara gravid. Jag kommer sakna sparkarna, väntan, förväntan och den där stoltheten man kan känna när man är ute på stan och vet att alla ser att man bär på ett barn. Alla ser att man har ett mirakel inom sig.

Trots det så är glädjen över att snart få ha liten här större. Och nu är det bara 100 dagar kvar! 

Vi tittade också på förlossningskliniken en stund när vi ändå tog det så lugnt, och vilken längtan det skapar! När jag var yngre vågade jag aldrig kolla på sånna program eftersom jag kanske skulle bli rädd för förlossningen, men så känns det inte nu. Det var underbart att få se alla små bebisar och veta att snart är det vår tur. 

Dagens stora fynd gjorde jag på second hand som jag trots allt orkade besöka en kort stund. Jag gillar verkligen Anna Wahlgren och den här boken är ju en klassiker att ha och läsa när man är förälder :)

Men nu så!

I förrgår hände något underbart som jag kände att jag är tvungen att berätta. Ni kanske inte alls är intresserade, men om inte annat är mamma hjärtat i mig liksom så stolt så jag måste skriva av mig.

Jag har ju känt liten röra sig ett tag nu, och även sett hur magen har rört sig, men så fort Erik ska titta så slutar liten tvärt att röra sig.

Men inte längre! Vi satt i soffan och tittade på tv häromdagen när liten började röra runt där inne som värsta akrobaten, och det var omöjligt för Erik att inte se.

Det skapar en helt ny typ av samhörighet och förväntan när vi plötsligt är två som kan se och känna hur vårt älskade barn lever där inne. 

Erik och jag har köpt vissa saker till liten som alltid kommer vara speciella eftersom det var våra första inköp, men gåvor kommer alltid vara speciella eftersom man kan knyta dom till någon person man känner.

Vi fick flera påsar kläder, bland annat kläder som Erik själv har haft när han var liten. Vad härligt! 

En spjälsäng hade dom lyckats frakta med sig också, så nu är sovfrågan helt löst då vi också fått låna en vagga av Erik's pappa som vi kan ha inne i sovrummet :)

Vi fick också det här fina setet med olika salvor och oljor. Det står redan uppställt i litens rum och jag längtar efter att få börja använda dom! 

Det är en helt magisk känsla.

Visst, man har ju vetat att man är gravid och har ett liv inom sig, men det är som att man varit orolig för det hela tiden fram till ultraljudet och man faktiskt får se det på riktigt. Så att man vet att man inte gått och inbillat sig typ, heh.

Vi fick 4 fina bilder och allting såg bra ut med liten. Frisk och fin, men däremot fick vi ändra vårt beräknade förlossningsdatum 2 dagar till den 21:a oktober. (Från den 23:e)

Vi vet också vad dom på sjukhusen tror att det är kön, men det får endast familjen Veta. Ni andra får fortfarande gissa :) 

Det här sista kortet är min favorit. Det är så underbart att se alla små fingrar på handen, man blir påmind om det mirakel det verkligen är. 

Vi kan inte tacka Gud nog för det här barnet. 

Idag mötte en elev mig i skolan med ropet: DU SER JU GRAVID UT!?

Nu vet jag att det inte stämmer. Jag vet att det bara är jag och kanske min man som kan se de små små spår på min kropp som är ifrån graviditeten. Än så länge är det inget synligt för andra. 

Men ändå blev jag alldeles varm. Jag är ju gravid. Han har helt rätt. Inuti mig finns det ett litet mirakel som växer och växer och bara slukar min energi och kärlek som värsta virvelvnden eller orkanen. 

Men det är inget jag får säga. 

 

Jag längtar så tills det här inte är en hemliget längre. Jag längtar tills jag får prata med vänner och kollegor om det här och skryta över mitt barn, över att jag ska få bli mamma. 

I fredags berättade vi för några vänner till, men det är fortfarande inte så många utanför familjen som vet om att vi väntar barn. För mig känns det ofattbart. För mig känns det som att det måste synas. Det känns ju, hela tiden. Jag tänker på det konstant, för jag kan inte låta bli. Antingen mår jag illa, har ont i magen eller är helt slut, och ungefär så ser mina dagar ut. Och just då känns det så konstigt att inte alla jag möter på gata ser det också. 

 

Hur snabbt berätta ni att ni väntade barn? 

 

Tidiagre idag låg jag i soffan lite likt vad jag gör just nu och strötittade på andra gravidbloggar. Det är något jag gör nästan hela tiden nu, strötittar på sidor på internet som kan ha något att göra med graviditet. Det spelar egentligen ingen roll exakt vad dom handlar om, men så länge jag kan se dom och tänka på mitt egna mirakel bubblar det liksom till inom mig. Upplevde samma sak på stan idag, när mina ögon liksom drogs iväg mot barnavdelningarna. Plötsligt stod jag och höll i ett paket strumpor med texten "Born 2014". Jag fick sammankalla all min kraft för att lägga tillbaka dom men ändå kvarstår det.

Jag har en Liten inom mig.

Men hursomhelst.

Jag läste en tjejs blogg där hon beskrev hur glad hon var för att hon knappt gått upp något i vikt under sina första månader som gravid, och hon hoppades det skulle fortsätta så. 

Sånt gör mig ledsen. Nästan lite knäckt. Inte för att jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla samma standard som henne, utan för det faktum att någon ens vill ha den standarden när det gäller ett barn. 

Visst ska man vara försiktigt med vad man äter ( Även om jag redan nu finner det svårt att inte vilja äta upp allt jag ser i kylskåpet, vilket oundvikligen nyss fick mig att äta upp ett paket soppa för fem personer som jag dessutom la i lite pasta i) men är det inte mer man har att tänka på än det? Hinner någon annan tänka på annat än barnet inuti er? Miraklet som av någon anledning kan leva inuti dig, som du ger näring, tar hand om, vårdar och redan älskar så oerhört mycket? Hinner ni tänka på något annat än hur ni vill göra om det där tråkiga arbetsrummet till ett arbetsrum för något helt annat (ditt barns fantastiska hjärna) eller att ni borde börja köpa in mysiga barnfiltar och sockor?

För jag hinner då inte tänka på något annat. Alls.