I fredags doktorerade min syster i Stockholm på KMH, och självklart var vi tvungna att vara där för det stora ögonblicket! Jag skulle inte velat missa det för allt i världen. Så stolt!

Jsg var lite nervös inför allt, dels så var det en lång resa i bil både mellan Eskilstuna och Stockholm, och sen Uppsala, och dels så skulle vi sitta helt tysta under själva opponeringen. 

Och jag kan inte riktigt kräva att en 15 dagars bebis ska vara tyst direkt. 

Det gick iallafall mycket bättre än jag trodde! Jonah sov som en stock under alla bilresor och under opponeringen åt han och mådde bra :) alla ville krama, hälsa och pussa på honom och han fick hälsa på många nya släktingar. 

Här chillar vi lite i de fina kläderna farbror Pierre gett honom innan festen. 

Innan jag blev gravid var jag en väldigt aktiv person. Det fanns en perios precis innan jag fick reda på att jag var gravi när jag gymmade 3 dagar i veckan och förutom det hade promenader varje dag på allt från 40 minuter till 90 minuter.

När jag blev gravid valde jag snabbt bort gymmet av den orsaken att jag inte ville skada barnet, trots allt jag läst så mycket om att man kan träna som gravid. Jag ville inte riskera något, och jag kan ärligt inte förstå dom som gymmar eller tränar in i vecka 40. Skulle jag tappa en vikt på magen och skada barnet skulle jag aldrig förlåta mig själv.

När jag fick foglossningen blev det därför väldigt jobbigt för mig både fysiskt och psyikst - att sitta inne, hemma, hela tiden var inte min grejj. 

 

Jag tackar Gud för att föglossningen nu försvunnit helt. Jag har inte känt någonting efter förlossningen, och även om jag inte är redo att gå tillbaka till gymmet, så är jag redo för börja röra mig igen och det är en underbar känsla. Jag vill inte röra mig för att gå ner i vikt eller något sådant, det är mer en känsla av frihet. Det är skönt att känna kroppen fungera. 

 

Jag har varje dag den senaste tiden gått ut och rullat barnvargnen antingen själv eller med Erik, och det är en undbar känsla. Dels så har jag längtar, väntat, efter att få gå och stolt visa upp Jonah. Det är lika underbart varje gång när man ser någon man känner igen och man får visa upp honom åter igen. Det är också undbart att se hur luften och promenaden påverkar honom - han har så lätt att somna och ser så fridfull ut i sin för stora mössa som hänger ner över ögonen på honom. 

 

Det kommer bli massor av promenader med Jonah framöver. 

 

 

Erik tog det här kortet på sjukhuset och jag älskar det. Jonah ser så fridfull ut och han är så vacker. Hur kan man älska någon så mycket? 

Igår var det premiär för Jonah i kyrkan, och att döma av hans harmoniska sömn genom hela Gudtjänsten tror jag han trivdes bra. Vi var ju tvugna att gå när pappa Erik skulle predika och dessutom ville stolta mamman få visa upp sin skatt.

Det var en underlig och härlig känsla att sitta där i bänken som en "vagnmamma". 

Jag kände mig stolt när jag satt där och rullade vagnen med foten under tiden som mötet pågick runtomkring mig. 

Fortfarande svårt att förstå att det är mitt nya liv nu :)

 

Nu är det exakt en vecka sedan vi kom hem ifrån BB och blev välkomnade med middag hos mina föräldrar.

Det har varit en vecka fylld av känslor, amning, sömnbrist, gråt, glädje, bebis pussar, massa tv, vagnpromenader, släktbesök och läkarbesök.

Allt det här har inte varit lätt eller roligt, det måste jag säga. Det var jobbigt att åka till läkaren varje dag för att kolla om Jonah hade gulsot, men vi tackar Gud för att det inte var så tillslut.

Det är jobbigt att inte få sova, och hur mysigt det än är med att vara nära och amma Jonah så är det inte så mysigt när det blir en gång i timmen hela natten. 

Min kropp är inte heller som den var innan Jonah kom. Jag har ont och är trött, öm och sydd. Erik är en klippa som städar och lagar mat och jag sitter mest i soffan och ammar Jonah hela tiden. 

Det här låter som ett hemskt negativt inlägg, men jag har en poäng med det. 

För hur jobbigt vissa saker än kan kännas ibland, eller vilka upplevelser man än har av förlossningen och så, så finns det inget som kan mätas med den kärlek vi fått från Jonah. Det känns som att han alltid har funnits hos oss och varken jag eller Erik skulle kunna tänka oss ett liv utan honom. Vad gjorde vi innan han kom egentligen? Tyckte vi verkligen det var roligt? Hur har vi kunna leva utan den här underbara gåvan? 

Att få se in i hans stora fundersama ögon är det bästa som finns.

Att hålla hans lilla hand i sin eller känna hans trevande fingrar mot min arm när han ammar, det slår allt jag någonsin upplevt förut.

Så fort han skriker är det som att mitt hjärta brister och jag är beredd att ta vilken smärta han än känner på mig, för att han ska få må bra.

Det är värt det. Fick jag chansen, skulle jag göra om allting, om jag fick Jonah. 

Han är värd allt. 

Det finns tusen sätt att försöka beskriva det på, men det är ändå omöjligt. Känslan av att ha honom hos oss, lilla Jonah, är makalös. Det är som en blandning av allt du kan komma på, fast ännu mer. Som om känslan inte uppfunnits, så du kan omöjligt beskriva den. Du är inte glad, för glad känns som en blek kopia av vad du menar. Du är inte rädd heller, för även det är som ingenting i jämförelse av det ansvar du plötsligt känner för det liv som sover bredvid dig. Du vill inte sova, för du vill bara hålla koll, se att han andas, se att han mår bra, se hur söt han är, och samtidigt är sömn allt du vill ha.

 

Jonah föddes den 30/10 klockan 17:33 efter en väldigt lång förlossning. Det var iallafall så jag upplevde det, även om jag är väl medveten om att förlossningar för förtföderskor kan ta väldigt lång tig. Jag ska inte beskriva förlossningen så mycket, men kan berätta i korta drag hur allt var.

 

Värkarna satte igång på onsdag kväll väldigt plötsligt. Jade hade ägnat dagen tillsammans med min syster Anna och hennes barn, och på kvällen var vi hos min andra syster sara och åt tacos. Jag var så trött, satt och virkade mormorsrutor och ville mest sova. Minns att jag satt på en pall i hallen på slutet av kvällen och utbrast citatet från filmen "What to expect when your expecting": "I'm calling bullshit on this pregnancy". 

Det kändes lite så.

 

På kvällen hemma sen hade jag och erik bestämt oss för att se på film, så vi poppade popcorn och började se på Star Trek. Vi somnade till båda två, men runt 23:00 startade värkarna och vi vaknade till. På en timme hade värkade gått från 20 min emellan till 4-5 min emellan och jag förstod att det var dags, så vi åkte in. 

Vi fick sova kvar och med hjälp av morfin lyckades jag sova en del den natten iallafall. 

På morgonen kom världens bästa barnmorska som jag ska komma ihåg så länge jag lever, och absolut kontakta nu efteråt och tacka. Hon stöttade mig hela dagen, med kramar och kärlek och uppmuntran som från en annan värld. 

Dagen gick och värkarna blev värre, jag fick lustgas och Eda. Edan var bra, tog bort nästan all smärta.

 

Från kanske 13:00 eller så blev det riktigt jobbigt, och jag tänker inte gå in på det här för det känns inte som rätt forum. Det blev så måningom personalbyte, och dem var trevliga men hade inte samma förberedelse kring min historik som Anki och det kändes. 

Vattnet gick med deras hjälp vid 16:30 ungefär, och som jag skrev tidigare så föddes Jonah en timme senare 17:33, 53 cm lång och med en vikt på 3535 gram. 

 

Vi är så lyckliga över den gåva Gud gett oss i Jonah Erik Mattias Lindberg. Namnet Mattias valde vi efter min mammas morfar, som betyder "Guds Gåva", och det är verkligen så vi ser på Jonah. 

Det kommer bloggas här en hel del nu när vi kommit hem, och jag gissar att alla som följer mig på instagram snart kommer tröttna på alla kort på honom. Men det får ni leva med.