Jag har ingen aning om när det är vanligt att man börjar svullna upp i kroppen under en graviditet, eftersom det är min första och jag aldrig har varit med om det förrut. 

Jag kan känna att när jag står upp länge svullnar fötterna lite och jag blir alldeles varm och trött i dom. Men den senaste tiden har jag märkt att händerna börjar bete sig konstigt också. Dom ser verkligen inte svullna ut, utan fingrarna är lika långa och smala som dom var innan, men det märks på ringarna att något är lite annorlunda. Det blir svårare och svårare att få av sig dom. När jag blir varm (vilket jag är typ hela tiden!) blir det ännu svårare och man får använda en del våld för att lyckas med det. Jag hoppas att det inte börjar svullna på riktigt snart för det har jag ingen lust med :)

 

Idag fick jag förresten tag i ännu ett fynd på second hand, idag Röda korset.En jättesöt pyjamas för 10 kr i storlek 56. Jag längtar verkligen tills jag får se den på liten på riktigt! 

 

 

 

 

Har inte kunnat blogga på några dagar för det har verkligen varit fullt upp för mig den senaste veckan. Jag har suttit med Erik på akuten sammanlagt 5 dagar förra veckan och som ni kanske förstår vänder det uppochner på livet hemma. Speciellt när inget besök var kortare än 5 timmar. 

Nu är vi hemma iallafall och har fått medicin så nu ska vi inte behöva åka dit igen. :) 

 

Jag har tänkt lite på en sak angående mig och Erik. Kanske inte oss specifikt men relationer kan man väl säga att det handlar om. Relationer som håller, eller inte håller.

Man har ju hört om gravida kvinnor som blir lämnade ensamma under sin graviditet för att dom ansetts för krävande mm, men jag trodde faktiskt inte att det hände så pass ofta som det faktiskt gör. Sedan jag började gå med i olika grupper på facebook och följa vissa forum så ser jag hur många tjejer det verkligen är som blir ensamma under sin graviditet. Det är hemskt att se! 

Jag vet inte hur jag skulle klara mig om Erik lämnade mig nu. Rent praktiskt skulle det ju vara en jobbig grejj, absolut, men jag tror faktiskt att med den familj jag har bakom mig skulle jag och Liten klara oss på det sättet. Men rent känslomässigt kan jag inte förstå hur det skulle gå ihop. 

Det är illa nog om Erik inte skulle vilja leva med mig, men nu när vi väntar ett barn tillsammans blir det liksom dubbelt.

Hur skulle jag orka leva med ett barn som är skapat av oss båda? Och sen inte ha honom kvar? Alla förhoppninghar vi har om det här barnet, alla tanker, namnförslag, ideer till lekar och lekrum. Allt vi har agt vi skulle vilja visa det här barnet, vad skulle jag göra med det då?

 

Jag vet att många genomgår det här. Jag känner många som har gjort det också, så jag menar inte att verka naiv eller dum på något sätt. Men tankarna gör mig tacksam för det jag har. 

 

Vi som fortfarande har någon vid vår sida under vår graviditet borde kanske tänka mer på det, att vara tacksamma. Även om graviditetshormonerna gör att man blir arg ibland och kanske inte alls kan se allt som ens partner gör, så spelar det egentligen ingen roll. Vi har varandra fortfarande, och det är mer än många har. 

 

Säg något snällt till den du älskar ikväll. Även om fötterna är svullna och fogarna värker. Ett kärleksfullt ord kan man inte säga i onödan.