Nu var det längesedan jag skrev här, men jag får skylla det på att det varit rätt så mycket här hemma den senaste tiden. 

Idag har Jonah iallafall verkligen visat vad han går för i matväg.

Han har ju sedan ett tag tillbaka fått smaka lite mat av oss, typ potatis och banan och så, och han har tyckt allting varit gott och ätit det han fått.

Men idag har han verkligen ätit mer än vanligt! 

Det var flera gånger idag som jag skulle amma honom, och han bara inte ville.

Jag försökte länge förstå vad han ville, eftersom han visade alla tecken på att trots allt vilja äta.

Tillslut kom vi på det, och så fort han fått första skeden med majs och potatispuré så var han nöjd. 

Han klämde även i sig päron, och mango och banan.

Majskroken fick också göra entré idag och det var något som jag iallafall tror Jonah gillade. Han höll den mest i handen och kladdade med den, men då och då åt han lite också. 

Tidiagre idag låg jag i soffan lite likt vad jag gör just nu och strötittade på andra gravidbloggar. Det är något jag gör nästan hela tiden nu, strötittar på sidor på internet som kan ha något att göra med graviditet. Det spelar egentligen ingen roll exakt vad dom handlar om, men så länge jag kan se dom och tänka på mitt egna mirakel bubblar det liksom till inom mig. Upplevde samma sak på stan idag, när mina ögon liksom drogs iväg mot barnavdelningarna. Plötsligt stod jag och höll i ett paket strumpor med texten "Born 2014". Jag fick sammankalla all min kraft för att lägga tillbaka dom men ändå kvarstår det.

Jag har en Liten inom mig.

Men hursomhelst.

Jag läste en tjejs blogg där hon beskrev hur glad hon var för att hon knappt gått upp något i vikt under sina första månader som gravid, och hon hoppades det skulle fortsätta så. 

Sånt gör mig ledsen. Nästan lite knäckt. Inte för att jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla samma standard som henne, utan för det faktum att någon ens vill ha den standarden när det gäller ett barn. 

Visst ska man vara försiktigt med vad man äter ( Även om jag redan nu finner det svårt att inte vilja äta upp allt jag ser i kylskåpet, vilket oundvikligen nyss fick mig att äta upp ett paket soppa för fem personer som jag dessutom la i lite pasta i) men är det inte mer man har att tänka på än det? Hinner någon annan tänka på annat än barnet inuti er? Miraklet som av någon anledning kan leva inuti dig, som du ger näring, tar hand om, vårdar och redan älskar så oerhört mycket? Hinner ni tänka på något annat än hur ni vill göra om det där tråkiga arbetsrummet till ett arbetsrum för något helt annat (ditt barns fantastiska hjärna) eller att ni borde börja köpa in mysiga barnfiltar och sockor?

För jag hinner då inte tänka på något annat. Alls.