Jag ser statusar överallt på facebook och instagram om kompisar och familj som fått återgå till sina arbeten nu efter semestern. Jag har syskonbarn som går tillbaka till förskolan och laddar upp inför skolstarten som det snart är dags för, och jag tänker mycket på dom. Det är inte lätt att starta upp igen efter ett härligt och långt sommarlov, varken som vuen eller barn.

Speciellt inte när man har haft det så varmt och härligt som vi har haft det nu i sommar. 

För oss har sommaren bara flugit förbi och vi hr rest, badat, grillat och haft det hur mysigt som helst. 

 

För mig känns det lite konstigt däremot. Dom har börjat ringa från jobbet och fråga olika saker angående saker vi gjorde förra terminen eller panering med mera,och det känns som att jag borde vara där.

Och det skulle jag ju också, egentligen, nu har terminen startat upp för oss lärare igen. 

Men jag är inte där, istället sitter jag hemma, för tillfället sjukskriven, med vetskapen om att jag förmodligen kommer vara hemma ett och ett halvt år till.

Jag förstår att tiden hemma med barnet komer vara allt annat än lugn och att jag absolut kommer ha saker att göra, men det blir ändå knasigt att tänka så. 

Det är så mycket ledig tid, vad ska jag göra? 

Jag är ovan med att inte starta upp terminen när alla andra gör det liksom. Och snart börjar Erik plugga igen och vi kommer inte kunna ha dom sköna sommarrutiner vi har tillsammans just nu. 

 

 

Jag hoppas iallafall ni får en undebar start på terminen!