Idag har jag och Erik verkligen haft en lugn och avslappnad dag tillsammans. Det är faktiskt inte helt vanligt eftersom han pluggar på dagarna, och även om vi är hemma tillsammans nu när jag är sjukskriven så är vi inte alltid ihop, om ni förstår vad jag menar. 

Men idag så tog vi en tur tillsammans med min bror och familj till en badplats och bara låg där och hade det mysigt i flera timmar. Det var jättetrevligt, och det var välbehövligt att få lite sol och värma på sig. Däremot ville min foglossning förstöra hela tiden, jag hade så ont hur jag än satt eller låg, så det gick knappt på slutet. Jag har nog överansträngt mig på sistone, men det känns verkligen som att det blivit värre de senaste dagarna. Nu kan det tillochmed nästan krampa ner i sidorna av låren och höfterna. 

 

När vi kom hem hade vi väl blivit lite inspirerade av all sommaraktivitet så vi tog oss till HM och inhandlade lite badkläder och shorts. Jag har ju redan badkläder men nu när man växer lite hela tiden (minst sagt) så behövs det något nytt. Det blev klassiskt blårandigt sjömanstema på det hela :) Vad tycker ni?

 

Pratade även lite med mitt gamla jobb idag. Visst saknar man dom! Mina elever har skolavslutning nu på torsdag och jag ska förska orka ta mig dit och få krama om dom lite innan dom går på sommarlov. 

 

Som jag redan visste är det så svårt för mig att hinna blogga och jobba samtidigt. Fast jag vet att det inte tar direkt någon tid att slänga upp den bärbara datorn bredvid mig i soffan där jag ändå sitter på kvällarna så blir det ändå inte av.

Det bara finns ingen ork.

Och när dagen varit fylld av jobbet, så vad ska man skriva om här? I ärlighetens namn är det ibland svårt att hinna tänka på liten och det fantastiska i att jag är en mamma när jobbet snurrar.

Jag har inte skrivit vad jag jobbar med, men jag är lärare. Just nu har jag en årskurs 2 och det är toppenkul. Jag älskar barn, det är också därför jag valt att bilda familj så fort som möjligt. Barn har alltid varit mitt allt helt enkelt. Jag tycker helt enkelt dom är enklare att umgås med än vuna ofta, dom är ärliga, gladare, mer påhittiga och dom ser inte hinder som vi vuxna gör.

Samtidigt som det är ett underbart jobb så är det också slitigt. Man blir trött av alla ljud, alla rörelser, alla människor och alla samtal. Det är så mycket ansvar och ständigt händer det saker, så när jag kommer hem orkar jag knappt något mer just nu med den här gravtröttheten.

Och sen tänker jag på en annan sak. Snart, om några veckor, när jag gått på mitt första barnmorskebesök, måste jag berätta för min chef att jag väntar barn. Självklart vill jag inget annat, jag har alltid längtat efter familj, men vad gör jag om dom blir irriterade? Jag vet att jag fick det här jobbet och har varit en räddning för en klass som haft det kämpigt, och nu lämnar jag dom och ger dom ännu en ny lärare. Jag vill inte lämna dom i sticket, men inte är det värt att uppoffra egna drömmar för det? När barn är det enda jag velat ha kan jag inte kompromissa med det.

 

Men samtidigt denna oro. Usch.

 

Har någon annan känt likadant?