Det kanske är en konstig rubrik på blogginlägget för självklart är jag, och alla mammor, det ibland, men ni kommer snart få veta vad det handlar om.

Jag och Erik var ute igår, behöver inte nämna var just nu, och på fikat efteråt satt vi tillsammans med lite olika människor och samtalade om allt mellan himmel och jord. 

Jonah var självklart med i barnstolen, smakade lite ost emellanåt (som han verkade tycka var helt okej) och stal som sig bör allas uppmärksamhet.

Plötsligt blir hans nacke lite trött och han bonkar huvudet i de hårda bordet. Inte mycket, men tillräckligt för att han ska börja gråta och bli ledsen. I ett desperat försökt att kramas fast det är en massa fika ivägen lyckas han bonka i huvudet en gång till, och mer ledsen blir han.

Smällen i sig var inte så farlig, men självklart plockar vi upp honom. Erik avleder gråten genom att leka med hans favoritleksak och jag ger honom en majskrok.

Han är glad igen.

Men hela tiden är jag lite disträ för runt omkring bordet utspelar sig ett samtal jag inte riktigt kan hålla med om.

Dom talar om hur tidigt barn lär sig hur de ska göra för att tröstas typ. Att barn tidigt förstår att lite gråt hjälper om man vill upp ur stolen och spelar på det.

Det, och sen det där vuxna skrattet på det gör mig galen.

 

Om min son gråter, oavsett om det är för att han vill ha något, eller för att det gör ont, så ska hans mamma aldrig vara längre bort än att hon kan krama om honom.

Han kommer inte alltid få det han vill, men jag kommer alltid erbjuda det jag har i kärlek till honom.

Tårar ska tröstas och pussas bort, hur kan man annars lära sig vad omsorg är? 

Om jag låter honom sitta kvar i stolen och gråta, hur ska han nånsin kunna lära sig hur det känns att få hjälp när han behöver det? Och hur det känns att vilja ge hjälp?

 

Många tycker jag är lite naiv när det kommer till barn, men jag tror inte som många andra att hela deras vardag typ går ut på att hitta olika sätt att spela på vuxna.

Barn lever, slår sig, skrattar, glömmer, ljuger ibland, själ kakor i smyg, kramas, kryper, springer för fort in i saker, skriker, pratar, berättar och försöker ofta få all tid med vuxna dem kan.

Precis som vi vuxna.

För i ärligheten namn vet ju vi också exakt hur vi ska spela på varandra för att få det vi vill ha. Helt ärligt, så säger ju inte jag till Erik att jag slog i foten för att han ska veta det, utan för att han ska säga att det var synd om mig.

 

Så jag tycker vi ska sluta prata ner barn beteende, som är helt mänskligt, och bara krama dem.