Som jag redan visste är det så svårt för mig att hinna blogga och jobba samtidigt. Fast jag vet att det inte tar direkt någon tid att slänga upp den bärbara datorn bredvid mig i soffan där jag ändå sitter på kvällarna så blir det ändå inte av.

Det bara finns ingen ork.

Och när dagen varit fylld av jobbet, så vad ska man skriva om här? I ärlighetens namn är det ibland svårt att hinna tänka på liten och det fantastiska i att jag är en mamma när jobbet snurrar.

Jag har inte skrivit vad jag jobbar med, men jag är lärare. Just nu har jag en årskurs 2 och det är toppenkul. Jag älskar barn, det är också därför jag valt att bilda familj så fort som möjligt. Barn har alltid varit mitt allt helt enkelt. Jag tycker helt enkelt dom är enklare att umgås med än vuna ofta, dom är ärliga, gladare, mer påhittiga och dom ser inte hinder som vi vuxna gör.

Samtidigt som det är ett underbart jobb så är det också slitigt. Man blir trött av alla ljud, alla rörelser, alla människor och alla samtal. Det är så mycket ansvar och ständigt händer det saker, så när jag kommer hem orkar jag knappt något mer just nu med den här gravtröttheten.

Och sen tänker jag på en annan sak. Snart, om några veckor, när jag gått på mitt första barnmorskebesök, måste jag berätta för min chef att jag väntar barn. Självklart vill jag inget annat, jag har alltid längtat efter familj, men vad gör jag om dom blir irriterade? Jag vet att jag fick det här jobbet och har varit en räddning för en klass som haft det kämpigt, och nu lämnar jag dom och ger dom ännu en ny lärare. Jag vill inte lämna dom i sticket, men inte är det värt att uppoffra egna drömmar för det? När barn är det enda jag velat ha kan jag inte kompromissa med det.

 

Men samtidigt denna oro. Usch.

 

Har någon annan känt likadant?