Tiden går så fort - det är sant!

Visst låter det som en klyscha, det där rådet alla ger när man får barn.

"Njut och ta vara på tiden, det går så fort!"

Oftast känns det inte alls som att det går fort. 

Dagarna ensam hemma med bebisen är ibland långa och sega, speciellt om man redan varit hemma själv ett bra tag innan bebis kom.

Man längtar efter att barnet ska kunna sitta upp, vända sig, prata, krypa och vara mer aktiv med en själv.

Och sen står man plötsligt där. 

Man har nått ännu en hållplats på resan med barnet, och man är inte beredd på det.

Nu vägrar jonah att ligga ner i sin vagn, så vi fick plocka upp sittdelen till vagnen.

Plötsligt ser han så mycket större ut och visst saknar jag lite att se honom ligga och sova där i vagnen.

Tiden går fort, det är faktiskt sant. 

Usch ja! Känner igen det där alltför väl. Samtidigt som jag älskar att se henne klara och upptäcka nya saker så känns det som hon var "liten" så kort tid...fånigt men sant eftersom hon är 9 veckor..men ändå.

Och den där klyshan att njuta...ja, den är ju sann =)