I fredags gick jag och Liten in i vecka 15, och här är lite av vad som händer just då:

 

"Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom. 

Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen. 

Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."

 

 

 

Jag och min man bestämde oss för att vi inte orkade hålla det hemligt längre. Jag menar, hur länge kan man hålla en sån här hemlighet hemlig egentligen? Jag känner mig otroligt stolt som jag har gjort det såhr länge ändå. 

Så, i lördags, på självaste påskafton och allting, så gick meddelandet ut på facebook. Meddelandet man väntat som en tok efter att få skriva. Meddelandet där man beskriver att det bästa som kan hända en människa har hänt oss.

Vi ska bli föräldrar.

Responsen var tycker jag helt otrolig! Massor med människor skrev grattis och andra fina ord och jag fick kontakt med vänner jag inte talat med på länge. Det känns bra. 

 

Så, förhoppningsvis betyder det att det blir mer fart på bloggen. ( Då jag vet att fler kommer kunna läsa den) 

och att den blir lite snyggare. 

 

Glad påsk alla vänner! 

Kram / Johanna och liten 

 

 

 

 

 

 

 

Det var riktigt längesedan jag skrev något här på bloggen och det beror helt på min trötthet. Det är egentligen ingen ursäkt, det går snabbt att till och med använda mobilen för att skriva ett inlägg, men ändå finner jag mig för trött för det hela tiden.

Just nu finner jag mig för trött för allting hela tiden. 

Det är något av det som jag finner mest frustrerande, att inte orka göra saker jag tycker om att göra längre. Jag jobbar heltid som lärare, och det känns som att det tar ut all min kraft. 

 

Jag har också upptäckt att jag har foglossning. Det gör ju inte tröttheten direkt bättre, är jag rädd. Jag har fått tag i ett bälte samt kryckor som jag kan använda, och den 11 April har jag tid hos sjukgymnasten så jag hoppas vi kan lösa det på något sätt så det blir lindrigt. Främst mår jag dålig i veckorna, när jag jobbar,så min hemliga dröm är att kunna få en sjukskrivning under graviditeten så jag slipper må såhär. Samtidigt är det barn jag jobbar med, och do vill jag inte lämna hur som helst, så det är inte lätt....

 

Jag har berättat på jobbet också. Rektorn tog det mycket bra och gratulerade mig. De övriga kollegorna var som jag väntat mig lite delade i sina uppfattningar om det hela. Några blev jätteglada och har pratat med mig mycket om det sedan dess, samtidigt som andra blev märkbart stressade och redan har börjat fundera på hur dom ska överleva hösten med "det här problemet" också. Jag försöker att inte tänka på det utan tänka på hur underbart det här är för mig och min man, men visst känns det lite tråkigt.

 

Jag får inte heller glömma bort att skriva att det är underbart, För det är det. Jag är redan inne i 11 veckan och inom mig växer mitt barn, liten, och jag bara längtar tills magen blir lite större så man får skrika ut nyheten till alla och tills man en dag får bära honom (eller henne) i famnen. Och förklara sin kärlek på riktigt.

 

Det blev ett rätt långt inlägg men det sammanfattar nog lite kort vad som har hänt för mig och liten under tiden vi vilat från bloggen. Det tar inte lika lång tid till nästa inlägg.

 

Kram / Johanna och liten