Vecka 39
Tiden går så långsamt, och ändå på något konstigt sätt så går den ju fort. Igår gick vi in i vecka 39 och det borde ju verkligen glädja mig, för det betyder ändå att jag inom iallafall en månad absolut har en bebis i famnen.
Men så känns det inte.
Just nu känns det segt, tungt, tröttsamt och som en enda väntan. Jag gissar att det beror på alla förvärkar, jag har ju varit redo i flera veckor för att föda när som helst känns det som!
Dessutom har jag så svårt att släppa saker. Jag vill fortfarande hjälpa till i kyrkan, ha söndagsskola, åka på marknader och hitta på saker med familjen. Men någonting inom mig vet väl ändå att jag måste ta en paus nu, människor klarar sig utan mig trots allt.
Erik och jag har velat ta lite mer gravidfoton som minne av det hela men jag har verkligen inte orkar och nu har han dessutom varit sjuk några dagar. Han tog däremot några kort i söndags efter barnvälsignelsen, och det här blev min favorit.
Sängmobil
Erik och jag är verkligen välsignade, för vi har en stor familj runt omkring oss som hjälper oss med det mesta. Vi kan inte ha det bättre.
Häromdagen kom mamma med den här fina sängmobilen till liten som jag nu har fäst på väggen.
Tack!
100 dagar kvar...
Idag är vi inne på sista dagen med tresiffrig väntan på liten.
Vi pratade om det Erik och jag idag när vi var ute, hur tiden som är kvar delvis känns jättelång och delvis jättekort.
På ett sätt bara längtar jag efter att få hålla liten i mina armar, kramas och pussas och värma och ta hand om som en mamma ska göra.
Och på ett sätt förstår jag redan nu att jag kommer sakna att vara gravid. Jag kommer sakna sparkarna, väntan, förväntan och den där stoltheten man kan känna när man är ute på stan och vet att alla ser att man bär på ett barn. Alla ser att man har ett mirakel inom sig.
Trots det så är glädjen över att snart få ha liten här större. Och nu är det bara 100 dagar kvar!
Besök hos barnmorskan
Idag var äntligen det efterlängtade besöket hos barnmorskan! Vi har ju inte varit där sedan inskrivningen och det var alldeles för länge sedan i mitt tycke. Om jag fick bestämma skulle jag nog vilja vara där typ en gång i veckan, men jag förstår att man ska vara tacksam för att man slipper det. Det betyder ju att barnet mår bra och självklart är de det viktigaste :)
Idag så fick vi ställa massa frågor, och vi hade en del. (Även om man kommer på det mesta när man kommer hem igen...) Barnmorskan tyckte att dom skulle sjukskriva mig ända fram till förlossningen, men skulle iallafall återkomma angående fortsatt sjukskrivning nu. Jag ska också få en kallelese till Aurora för att tala lite mer om förlossningen.
Alla värden såg bra ut och mina järnvärden var tack och lov inte så låga, så jag slipper ta järntabletter så mycket! Hon tyckte jag kunde ta någon tablett typ varannan dag men jag ska satsa så mycket jag kan på att äta massa leverpastej så kanske jag slipper det. :)
Vi fick också lyssna på litens hjärtljud, och det var underbart <3 Det är samma sak som med ultraljudet, man vill bara höra mer och mer och aldrig sluta. Kan inte längta mer efter att liten kommer så man alltid kan få se bebisen andas, röra sig och le. <3
Det visade sig att vi var lite sent ute med att skriva in oss på en föräldrakurs för hösten, men förhoppningsvis kan vi få en plats ändå. Det vore verkligen roligt att få lära känna lite mer blivande föräldrar i samma stad som vi, då vi faktiskt inte känner så många som ska ha barn just nu.
Hoppas ni alla får en bra dag! Nu ska jag fortsätta förbereda lite i barnrummet, det har målats lite möbler där inne idag....
Barnaboken
Idag har jag inte orkar göra så mycket. Ägnade de senaste två dagarna till att röra mig alldeles för mycket, vilket resulterar i att jag satt i pyjamas fram till klockan 2 och knappt kunde röra mig. Erik lagade våfflor till frukost åt mig och fixade även lunch, och jag var övertrött och satt och grät stora delar av tiden.
Jag är tacksam att jag blivit välsignad med en så fin och förstående man mitt i allt.
Vi tittade också på förlossningskliniken en stund när vi ändå tog det så lugnt, och vilken längtan det skapar! När jag var yngre vågade jag aldrig kolla på sånna program eftersom jag kanske skulle bli rädd för förlossningen, men så känns det inte nu. Det var underbart att få se alla små bebisar och veta att snart är det vår tur.
Snart får vi möta liten.
Dagens stora fynd gjorde jag på second hand som jag trots allt orkade besöka en kort stund. Jag gillar verkligen Anna Wahlgren och den här boken är ju en klassiker att ha och läsa när man är förälder :)
Och där visar sig äntligen liten!
Jag har inte bloggat på ett tag, och det beror helt enkelt på att jag är på semester. Just nu är jag i vackra öregrund vid kusten, och där funkar mitt internet. Men förra veckan spenderade jag i småländska skogarna tillsammans med stora delar av min familj och där fanns det noll täckning. Dessutom känner jag lite att när jag är tillsammans med så många av dom jag älskar finns det ingen mening med att hålla på och använda telefonen eller datorn hela tiden.
Men nu så!
I förrgår hände något underbart som jag kände att jag är tvungen att berätta. Ni kanske inte alls är intresserade, men om inte annat är mamma hjärtat i mig liksom så stolt så jag måste skriva av mig.
Jag har ju känt liten röra sig ett tag nu, och även sett hur magen har rört sig, men så fort Erik ska titta så slutar liten tvärt att röra sig.
Men inte längre! Vi satt i soffan och tittade på tv häromdagen när liten började röra runt där inne som värsta akrobaten, och det var omöjligt för Erik att inte se.
Det skapar en helt ny typ av samhörighet och förväntan när vi plötsligt är två som kan se och känna hur vårt älskade barn lever där inne.
Vi längtar Eftrer dig.
Presenter
När Erik's mamma och syster var här på besök förra helgen bara överöstes vi med fina presenter till liten. Jag blir så glad för allt vi får, dels för att det underlättar för oss rent ekonomiskt då det alltid är tufft att skaffa barn, men även för att det har ett annat värde än sånt man köper själva.
Erik och jag har köpt vissa saker till liten som alltid kommer vara speciella eftersom det var våra första inköp, men gåvor kommer alltid vara speciella eftersom man kan knyta dom till någon person man känner.
Vi fick flera påsar kläder, bland annat kläder som Erik själv har haft när han var liten. Vad härligt!
En spjälsäng hade dom lyckats frakta med sig också, så nu är sovfrågan helt löst då vi också fått låna en vagga av Erik's pappa som vi kan ha inne i sovrummet :)
Vi fick också det här fina setet med olika salvor och oljor. Det står redan uppställt i litens rum och jag längtar efter att få börja använda dom!
RUL
I måndags var jag och Erik på vårt första rutinultraljud på sjukhuset. Det var en enorm upplevelse, det trodde jag nog innan men det går verkligen inte att jämföra med hur det är att verkligen sitta där och se bebisen röra på sig.
Det är en helt magisk känsla.
Visst, man har ju vetat att man är gravid och har ett liv inom sig, men det är som att man varit orolig för det hela tiden fram till ultraljudet och man faktiskt får se det på riktigt. Så att man vet att man inte gått och inbillat sig typ, heh.
Vi fick 4 fina bilder och allting såg bra ut med liten. Frisk och fin, men däremot fick vi ändra vårt beräknade förlossningsdatum 2 dagar till den 21:a oktober. (Från den 23:e)
Vi vet också vad dom på sjukhusen tror att det är kön, men det får endast familjen Veta. Ni andra får fortfarande gissa :)
Det här sista kortet är min favorit. Det är så underbart att se alla små fingrar på handen, man blir påmind om det mirakel det verkligen är.
Vi kan inte tacka Gud nog för det här barnet.
Vecka 18
Idag går vi in i vecka 18. Det känns rätt konstigt, att tiden gått så fort. Först var man ivrig och tyckte tiden stod still, och nu har nästan halva tiden gått. Bara några veckor kvar.
Det är helt otroligt, fantastisk, spännande och lite stressande på samma gång.
Var kom den magen ifrån?
Jag har varit rätt så otålig under de 16 veckor som gått. Jag har längtat, längtat och längtat efter att få en mage att visa upp. En sån där vacker mamma mage som man kan vara stolt över och som ingen behöver tveka kring vad den symboliserar. Liksom ännu mer bevis på att liten är där inne och växer och mår bra.
Hittils har det inte varit någonting men nu har det bara exploderat. Bilden är tagen för någon dag sedan, och jag kan säga att sedan dess har jag blivit ännu större på något sätt. Det är som att magen bara bestämt sig för att visa sig helt plötsligt.
Nu kan INGEN missa att jag är gravid om jag har en vanlig tröja på mig.
Det är helt underbart.
Vecka 15
I fredags gick jag och Liten in i vecka 15, och här är lite av vad som händer just då:
"Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom.
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Glad Påsk!
Jag och min man bestämde oss för att vi inte orkade hålla det hemligt längre. Jag menar, hur länge kan man hålla en sån här hemlighet hemlig egentligen? Jag känner mig otroligt stolt som jag har gjort det såhr länge ändå.
Så, i lördags, på självaste påskafton och allting, så gick meddelandet ut på facebook. Meddelandet man väntat som en tok efter att få skriva. Meddelandet där man beskriver att det bästa som kan hända en människa har hänt oss.
Vi ska bli föräldrar.
Responsen var tycker jag helt otrolig! Massor med människor skrev grattis och andra fina ord och jag fick kontakt med vänner jag inte talat med på länge. Det känns bra.
Så, förhoppningsvis betyder det att det blir mer fart på bloggen. ( Då jag vet att fler kommer kunna läsa den)
och att den blir lite snyggare.
Glad påsk alla vänner!
Kram / Johanna och liten
Vecka 7
Igår gick jag in i vecka 7. Det känns så härligt! Så härligt att se tiden faktiskt gå framåt,den som ibland verkar stå still.
Det är så mycket som händer i kroppen just nu och det är otroligt när man tänker på det egentligen
Liten lever inom mig.
Litens hjärta slår.
Jag märker av en hel del nu. Dels mår jag illa, men det har jag ju gjort hela tiden. Men mitt humör förändras mycket nu märker jag. Jag blir irriterad och ledsen för nästan ingenting och jag blir det ofta också. Även om jag vet att det beror på graviditeten är det inte så lätt att slå av och inte bli sådär arg - det bara kommer.
Jag har tur som den man jag har <3
Babyfilt
Jag har startat en stickning, som ett sätt att sysselsätta mig stunder när jag är för trött för att jobba eller göra något annat, och som ett sätt att förbereda litens ankomst.
Ett sätt att tänka på honom utan att surfa runt på gravidsidor på nätet och tycka tiden går för långsamt. ( för just nu tycker jag det, jag vill att tiden ska hoppa fram lite så jag får skrika ut till hela världen att liten finns!)
Jag vill att tiden ska gå fortare så jag kan bli lite mer personlig på bloggen. Än så länge har jag inte delat något med er förutom mitt namn att jag är mamma till lilla liten. Jag vill få visa mer, visa bilder, visa mitt hem och få ge er en lite mer personlig blogg. Det går inte just nu eftersom jag inte berättat för några andra än mina och E:s familjer att jag äg mamma. (Jag skriver hellre mamma än gravid för det gör det mer verkligt)
Så tills det är gjort måste jag hålla bloggen anonym. Därför borde tiden gå fortare.
Hur som.
Stickningen ska bli en babyfilt och det var verkligen en bra investering. Såhär långt har jag kommit nu, inte särskilt långt, men vänta och se bara. Den ska ligga i litens vagga sen och värma honom <3
Han eller Hon
Det här med han eller hon...Jag har fått frågan varför jag skriver "han" när jag skriver om liten och jag har faktiskt inget bra svar på det, även om jag tänkte försöka förklara det nu. Det är ju alldeles för tidigt för att veta vad det är för kön, och jag är väl lite tveksam till om man kan "känna på sig", eller snarare om jag skulle kunna känna på mig om det var en pojke eller flicka, men när jag väl ska skriva om liten blir det alltid i formen utav en "han". När jag och E har kommit så långt att vi kan ta reda på om det är en pojke eller flicka är vi rätt enade om att vi vill veta. Det känns spännande nog att vara gravid, att uppleva alla känslostormar och sympton, att vårda det här barnet och se till att man klarar det. Att få veta om det är en pojke eller flicka känns spännande i sig, istället för att vänta, Även om jag absolut förstår charmen i att få reda på det efter förlossningen också. Och för mig spelar det absolut ingen roll! Blir det en flicka kommer det bli E:s lilla prinsessa som han kommer skämma bort över allt och som jag kommer försöka lära allt om att stå på sig och vara den hon vill, och blir det en pojke kommer E säkerligen lära honom allt om superhjältar och jag kommer få honom att älska böcker.
Jag älskar liten oavsett.
Hur har ni gjort?/ Kommer ni göra? :)
Det här kortet har min man tagit på sin systers barn, och det får mig att längta så....
Vecka 6
Idag gick jag in i vecka 6. Det känns spännande, jag kan ärligt säga att jag vaknade med en förväntan och längtan. 6 veckor är inte superlång tid, men ändå har det hänt så mycket med liten.
Han har utvecklats så mycket redan. Alla anglag är där. Hans utseende. Hans intressen. Hans styrkor. Det känns för varje dag som går som ett framsteg - ert steg längre på resan. En mil till mot målet liksom. Jag längtar så mycket!
Inatt har jag förövrigt drömt massor igen. Jag har gjort det varenda kväll i en veckas tid, intensiva rätt knäppa drömmar som gör att nätterna känns som en hel dag dom också. Rätt spännande på ett sätt. Rätt uttröttande på ett annat :p
Sök i bloggen