Vi pratade om det Erik och jag idag när vi var ute, hur tiden som är kvar delvis känns jättelång och delvis jättekort.

På ett sätt bara längtar jag efter att få hålla liten i mina armar, kramas och pussas och värma och ta hand om som en mamma ska göra. 

Och på ett sätt förstår jag redan nu att jag kommer sakna att vara gravid. Jag kommer sakna sparkarna, väntan, förväntan och den där stoltheten man kan känna när man är ute på stan och vet att alla ser att man bär på ett barn. Alla ser att man har ett mirakel inom sig.

Trots det så är glädjen över att snart få ha liten här större. Och nu är det bara 100 dagar kvar!