Konstant rädd
Inatt gjorde jag det igen.
Jag vaknade mitt i natten och tyckte mig inte känna jonahs stadiga andetag bredvid mig.
Jag kände inget när jag snabbt letade efter hans bröstkorg i mörkret så jag ryckte upp honom.
Älskade ungen sov vidare, dinglandes i mina armar, och jag förstod att han trots allt andades.
Det har hänt förut, och i början trodde jag hela tiden att det skulle gå över.
Nu vet jag bättre.
Min rädsla för att något ska hända jonah kommer aldrig gå över.
Jag är mamma. Och mammor är rädda.
Mammor tittar två gånger.
Dom lyssnar extra noga.
Dom tar på mössa fast solen skiner.
Dom envisas med strumpor och 1000 ombyten, och dom ska hela tiden se vart man är.
Vi är rädda om de älskar.
Som sig bör.
» Camilla
Nejmen vad kul att du har en "vanlig" blogg också! Det känns ganska tomt under vår- och sommardelen av året utan den lilla julbloggsgemenskapen.. Men det är roligt att så många verkar ha andra plattformar att besöka så här års :) Jag misstänker också att det är musten som gör längtan efter julen alldeles outhärdlig, men vi får nog behärska oss ett tag till ;)
Svar:
Johanna
Trackback
