Vi har pratat lite med vår barnmorska och kvinnan vi mött på Aurora angående att få ett besök på förlossningen för att hinna bekanta sig lite med platsen innan det är dags.

Lustigt nog löste just det sig lite själv för två dagar sedan.

 

Erik och jag fick helt enkelt åka in dit för att kolla att barnet mådde barn eftersom jag hade haft ont i magen hela dagen samt varit med om en liten blödning.

Känslan när det hände var helt surrealistisk.

Man tror på något sätt att man är beredd, att det bara kommer falla sig naturligt när det är dags, att det räcker med att ha läst det första kapitlet i "att föda" och gått på diverse föräldragruppstillfällen.

Tanken på att nu kanske jag ska föda får en ur balans hur mycket eller lite man än är förberedd.

 

Vi blev intaga till ett väldigt kallt, och då menar jag både fysiskt men också rent estetiskt, rum där vi blev uppkopplade till en maskin som kontrollerade barnets hjärtljud och om jag fick några sammandragningar.

Trots min smärta visade det inga sammandragningar och efter en lång väntan (då jag sov av och till och Erik såg på film på mobilen) fick jag göra diverse undesökningar som inte visade någonting.

Doktorn trodde att jag hade triggat igång smärtan med någon aktivitet och att den skulle försvinna, men då jag haft lika ont och värre sedan jag kom hem tror jag inte på det själv.

Min gissning är att det är någon form av förvärkar, men jag kan ju ha helt fel.

Vi får vänta och se vad som händer helt enkelt, dom kan ju hålla i sig flera veckor så...:)