Nu är det exakt en vecka sedan vi kom hem ifrån BB och blev välkomnade med middag hos mina föräldrar.

Det har varit en vecka fylld av känslor, amning, sömnbrist, gråt, glädje, bebis pussar, massa tv, vagnpromenader, släktbesök och läkarbesök.

Allt det här har inte varit lätt eller roligt, det måste jag säga. Det var jobbigt att åka till läkaren varje dag för att kolla om Jonah hade gulsot, men vi tackar Gud för att det inte var så tillslut.

Det är jobbigt att inte få sova, och hur mysigt det än är med att vara nära och amma Jonah så är det inte så mysigt när det blir en gång i timmen hela natten. 

Min kropp är inte heller som den var innan Jonah kom. Jag har ont och är trött, öm och sydd. Erik är en klippa som städar och lagar mat och jag sitter mest i soffan och ammar Jonah hela tiden. 

Det här låter som ett hemskt negativt inlägg, men jag har en poäng med det. 

För hur jobbigt vissa saker än kan kännas ibland, eller vilka upplevelser man än har av förlossningen och så, så finns det inget som kan mätas med den kärlek vi fått från Jonah. Det känns som att han alltid har funnits hos oss och varken jag eller Erik skulle kunna tänka oss ett liv utan honom. Vad gjorde vi innan han kom egentligen? Tyckte vi verkligen det var roligt? Hur har vi kunna leva utan den här underbara gåvan? 

Att få se in i hans stora fundersama ögon är det bästa som finns.

Att hålla hans lilla hand i sin eller känna hans trevande fingrar mot min arm när han ammar, det slår allt jag någonsin upplevt förut.

Så fort han skriker är det som att mitt hjärta brister och jag är beredd att ta vilken smärta han än känner på mig, för att han ska få må bra.

Det är värt det. Fick jag chansen, skulle jag göra om allting, om jag fick Jonah. 

Han är värd allt.