Det finns tusen sätt att försöka beskriva det på, men det är ändå omöjligt. Känslan av att ha honom hos oss, lilla Jonah, är makalös. Det är som en blandning av allt du kan komma på, fast ännu mer. Som om känslan inte uppfunnits, så du kan omöjligt beskriva den. Du är inte glad, för glad känns som en blek kopia av vad du menar. Du är inte rädd heller, för även det är som ingenting i jämförelse av det ansvar du plötsligt känner för det liv som sover bredvid dig. Du vill inte sova, för du vill bara hålla koll, se att han andas, se att han mår bra, se hur söt han är, och samtidigt är sömn allt du vill ha.

 

Jonah föddes den 30/10 klockan 17:33 efter en väldigt lång förlossning. Det var iallafall så jag upplevde det, även om jag är väl medveten om att förlossningar för förtföderskor kan ta väldigt lång tig. Jag ska inte beskriva förlossningen så mycket, men kan berätta i korta drag hur allt var.

 

Värkarna satte igång på onsdag kväll väldigt plötsligt. Jade hade ägnat dagen tillsammans med min syster Anna och hennes barn, och på kvällen var vi hos min andra syster sara och åt tacos. Jag var så trött, satt och virkade mormorsrutor och ville mest sova. Minns att jag satt på en pall i hallen på slutet av kvällen och utbrast citatet från filmen "What to expect when your expecting": "I'm calling bullshit on this pregnancy". 

Det kändes lite så.

 

På kvällen hemma sen hade jag och erik bestämt oss för att se på film, så vi poppade popcorn och började se på Star Trek. Vi somnade till båda två, men runt 23:00 startade värkarna och vi vaknade till. På en timme hade värkade gått från 20 min emellan till 4-5 min emellan och jag förstod att det var dags, så vi åkte in. 

Vi fick sova kvar och med hjälp av morfin lyckades jag sova en del den natten iallafall. 

På morgonen kom världens bästa barnmorska som jag ska komma ihåg så länge jag lever, och absolut kontakta nu efteråt och tacka. Hon stöttade mig hela dagen, med kramar och kärlek och uppmuntran som från en annan värld. 

Dagen gick och värkarna blev värre, jag fick lustgas och Eda. Edan var bra, tog bort nästan all smärta.

 

Från kanske 13:00 eller så blev det riktigt jobbigt, och jag tänker inte gå in på det här för det känns inte som rätt forum. Det blev så måningom personalbyte, och dem var trevliga men hade inte samma förberedelse kring min historik som Anki och det kändes. 

Vattnet gick med deras hjälp vid 16:30 ungefär, och som jag skrev tidigare så föddes Jonah en timme senare 17:33, 53 cm lång och med en vikt på 3535 gram. 

 

Vi är så lyckliga över den gåva Gud gett oss i Jonah Erik Mattias Lindberg. Namnet Mattias valde vi efter min mammas morfar, som betyder "Guds Gåva", och det är verkligen så vi ser på Jonah. 

Det kommer bloggas här en hel del nu när vi kommit hem, och jag gissar att alla som följer mig på instagram snart kommer tröttna på alla kort på honom. Men det får ni leva med.