Innan jag blev gravid var jag en väldigt aktiv person. Det fanns en perios precis innan jag fick reda på att jag var gravi när jag gymmade 3 dagar i veckan och förutom det hade promenader varje dag på allt från 40 minuter till 90 minuter.

När jag blev gravid valde jag snabbt bort gymmet av den orsaken att jag inte ville skada barnet, trots allt jag läst så mycket om att man kan träna som gravid. Jag ville inte riskera något, och jag kan ärligt inte förstå dom som gymmar eller tränar in i vecka 40. Skulle jag tappa en vikt på magen och skada barnet skulle jag aldrig förlåta mig själv.

När jag fick foglossningen blev det därför väldigt jobbigt för mig både fysiskt och psyikst - att sitta inne, hemma, hela tiden var inte min grejj. 

 

Jag tackar Gud för att föglossningen nu försvunnit helt. Jag har inte känt någonting efter förlossningen, och även om jag inte är redo att gå tillbaka till gymmet, så är jag redo för börja röra mig igen och det är en underbar känsla. Jag vill inte röra mig för att gå ner i vikt eller något sådant, det är mer en känsla av frihet. Det är skönt att känna kroppen fungera. 

 

Jag har varje dag den senaste tiden gått ut och rullat barnvargnen antingen själv eller med Erik, och det är en undbar känsla. Dels så har jag längtar, väntat, efter att få gå och stolt visa upp Jonah. Det är lika underbart varje gång när man ser någon man känner igen och man får visa upp honom åter igen. Det är också undbart att se hur luften och promenaden påverkar honom - han har så lätt att somna och ser så fridfull ut i sin för stora mössa som hänger ner över ögonen på honom. 

 

Det kommer bli massor av promenader med Jonah framöver. 

 

 

Erik tog det här kortet på sjukhuset och jag älskar det. Jonah ser så fridfull ut och han är så vacker. Hur kan man älska någon så mycket?