Denna lilla hemlighet

Idag mötte en elev mig i skolan med ropet: DU SER JU GRAVID UT!?

Nu vet jag att det inte stämmer. Jag vet att det bara är jag och kanske min man som kan se de små små spår på min kropp som är ifrån graviditeten. Än så länge är det inget synligt för andra. 
Men ändå blev jag alldeles varm. Jag är ju gravid. Han har helt rätt. Inuti mig finns det ett litet mirakel som växer och växer och bara slukar min energi och kärlek som värsta virvelvnden eller orkanen. 
Men det är inget jag får säga. 
 
Jag längtar så tills det här inte är en hemliget längre. Jag längtar tills jag får prata med vänner och kollegor om det här och skryta över mitt barn, över att jag ska få bli mamma. 
I fredags berättade vi för några vänner till, men det är fortfarande inte så många utanför familjen som vet om att vi väntar barn. För mig känns det ofattbart. För mig känns det som att det måste synas. Det känns ju, hela tiden. Jag tänker på det konstant, för jag kan inte låta bli. Antingen mår jag illa, har ont i magen eller är helt slut, och ungefär så ser mina dagar ut. Och just då känns det så konstigt att inte alla jag möter på gata ser det också. 
 
Hur snabbt berätta ni att ni väntade barn? 
 


Vi berättade för våra föräldrar efter första ultraljudet i v.10+6, sen berättade vi för allmänheten efter RUL som vi gjorde i v.17+6 :)

2014-03-13 // 13:41:19

Jag var ju i vecka 18-19 innan vi berättade ^^ fick först inte för Henrik. Han ville vi skulle vänta tills ultraljudet för att vara säkra, men sen så började mamma fråga varför jag var så rund och då berättade jag, sen var de skönt att ha familjen där om något skulle
Hända :)

2014-03-16 // 08:40:20

Berättade för min mamma i v.5 redan och till ett par vänner i v.6 och resten i v.9 :)

2014-03-16 // 09:49:07

Berättade för föräldrarna redan i andra månaden, skönt att ha dem med på tåget. Efter det fanns liksom ingen orsak att vara "hemlig", så sedan fick många veta ganska snabbt. =) Men viktigast är att ni som blivande föräldrar känner er bekväma med vilka som får veta!

2014-04-21 // 21:29:13

För det första Grattis! För det andra berättade jag omgående (faktiskt innan jag ens kollat en sticka) för min mamma.. Spred nyheten ganska fort. En del kanske tyckte det var tidigt mycket på grund av om det skulle hända något. Jag resonerade då att om det skulle hända något hade jag vaarit så ledsen att jag ändå hade varit tnungen att säga varför..

2014-04-22 // 10:26:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback