Idag gör det ont i mig. 

Jag var inte beredd på smärtan men det var som att den slog till mig mitt i magen och jag har svårt att andas.

Jag känner igen känslan, den är inte ny, men den är ny i sammanhanget. 

Visst har jag varit rädd, haft ångest, varit ledsen och varit med om kriser i livet.

Men då har det alltid rört mig, eller någon jag känner.

Så är det inte nu, därför var jag inte beredd antar jag. 

 

I Eskilstuna där jag bor finns en flyktingförläggning. 

Jag följer dom på facebook och då och då kommer dom ut med önskemål på saker dom behöver till sin verksamhet. 

Det kan vara alltifrån kläder till leksaker eller skor. 

Förra veckan så skrev dom om ett familj som väntar barn på anläggingen. 

"Om 20 dagar föds en liten ängel på ett av boendena och det finns inga kläder till kraken." , skrev dom. 

Jag tänkte just då inte längre än att jag självklart ville hjälpa till och kontaktade dom.

 

Idag ska dom komma och hämta upp en påse hos mig, och för bara en liten stund sen satt jag inne i mitt nyfixade barnrum med en massa barnkläder runt mig och sorterade ut vad jag skulle ge bort.

Det var då det kom.

 

Här är jag, i ett fint och underbart rum som jag och Erik har ägnat massa tid och kraft åt att städa upp. Vi har satt upp tavlor, bäddat vaggan, ställt upp spjälsängen, dukat iordning skötbordet, ställt fram böcker och leksaker och storlekssorterat alla kläder. Och då är det ändå massa mer saker vi vill göra där inne.

Jag har 68 dagar kvar till berkänad förlossning och jag vet att när det är dags kommer hela vår familj finnas där.

kan vi inte ta oss in till förlossningen själva kommer mamma och pappa att köra oss, syskonen och föräldrar kommer komma hem till oss när vi kommer hem och vi har redan räknat med att få en del kläder till den nyfödda så vi har lämnat lite rum i garderoben. 

Vårt mirakel är efterlängtat, inte bara av oss utan av en stor och omhändertagande familj. 

 

I samma stad finns det en familj i exakt samma sits, men så långt ifrån ändå.

Det finns en mamma och en pappa som nyss kommit till en nytt land. 

Dom har blivit inhysta i en förläggning med massa andra människor som också flytt, och säkert har dom minnen och händelser bakom sig som vi inte vill tänka på.

Dom väntar också på sitt mirakel, men vilka kommer vara där och se de?

Vilka kommer komma med fika och kläder och "grattis!" ?

Dom måste också längta, precis som vi. Dom måste också känna alla bebisens rörelser och längta efter att få hålla i, älska och ta hand om.

Har dom en säng åt bebisen? Har dom blöjor? Har dom strumpor till den kalla vintern? 

 

Vi har 68 dagar kvar, och vi har allt. 

Dom har inte ens 20 längre, och dom får vädja till människor dom inte ensk änner för att få ihop kläder.

 

Jag vet inte hur jag ska hämta mig från det här, men jag vädjar till er. 

och för söker se era medmänniskor. Kanske finns det en mamma och en pappa nära er också, som behöver hjälp med att få älska sitt mirakel.