nu är vi påväg!

Nu har jag inte skrivit här på länge, och det  känns som att ju längre uppehållet blir ju svårare är det att starta igen. 

Jag har funderat mycket på varför det känns så svårt för mig att få till inlägg på den här bloggen, och jag tror att jag har kommit fram till ett rätt så bra svar. Jag har nämnligen en annan blogg, en julblogg, och den har jag hur lätt som helst att blogga på, alla tider på året. Det är bara att skicka iväg ett inlägg och jag vet att jag har många läsare och får kommentarer rätt direkt. Det blir en kontakt med människor som jag tycker om och verkligen uppskattar. 

Men här är det svårare, men jag har som sagt insett varför. 

 

Det är inte många kända bloggare jag följer, men jag följer en, och jag har förstått varför hon har så många följare på sin blogg.

Hon visar allt, och jag menar verkligen allt. Det är allt från kort på öppna förskolan till kort på henne och barnen på toaletten eller hennes man i duschen.

Och ja, människor älskar det. Ska man bli stor i bloggvärlden, antar jag att man måste bjuda på sig själv. 

Och just det, har varit ett så svårt dilemma för mig.

Jag vill gärna blogga om min vardag hemma med Jonah och mina drömmar om familj. Jag vill lägga ut kort på oss, men jag vill också ha ett liv privat med bilder som ni inte får se.

Jag vill inte att alla ska veta allt om mig eller min man, och då blir kanske inte bloggen lika intressant längre.

Hur ska jag balansera detta? Och hur ska jag få folk att läsa när bloggen kanske ibland bara skrapat på ytan? 

För visst vill jag ha många läsare, att säga något annat vore att ljuga. Det är roligt att se att många har läst vad man skrivit och det är fantastiskt roligt att få kommentarer och kontakt med människor.

 

Jag har efter mycket tanke ändå bestämt mig för att försöka blogga mer frekvent här, och gillar folk det, så bra. 

Men nej, jag kommer inte visa några toakort, ni får nog gott nöja er med att det finns en privatgräns på den här bloggen.

 

Nu ska jag, efter att jag äntligen skrivit detta inlägg jag tänkt på i flera dagar, skriva klart en skoluppgift och sen lägga mig. Erik ska vara borta på skolan hela dagen imorgon och Jonah har haft hög feber hela dagen så allt kan hända, vilket betyder att jag måste sova....

 

Igår var vi ute rätt mycket jag och jonah, och bland annat var vi i en lekpark tillsammans med min bror och hans 2 barn.

Jonah är fortfarande för liten för de mesta i en lekpark, men vi tog modet till oss och testade gungan och det var en riktig hit :)

Han skrattade och satt nöjt kvar ändå tills vi fick överlåta gungan till någon annan. 

Kalaset var supermysigt och många från familjen var med, vilket alltid gör det hela ännu trevligare :) tack för gott fika och en trevlig stund, och grattis igen Judith!

Idag har det hänt mycket hemma i de lindbergska hushållet. 

Jag har länge funderat på att besöka något som kallas för "barnens kyrka" i kloster kyrka här i Eskilstuna, men det har aldrig blivit av.

Idag tog vi iallafall tag i saken och gick dit tillsammans med en vän jag lärde känna på föräldrautbildningen. 

Och det var jätteroligt! 

Det var massor av musik, dans, ramsor och även ljuständning och en kort tanke om Gud för barnen. 

Vi kommer absolut gå dit igen! Det var massa folk där och barn i alla åldrar. Nästa gång ska jag stanna på fikat efteråt :) 

Efter det äventyret tog vi en snabb fika hos mormor och morfar och sen följde jag och jonah med min bror och hans barn till stadsmuseets barnavdelning.

Vi lekte där ett tag och sen bjöd han mig på fika. (Och jonah fick frukt) 

Ikväll har vi lagat pizza och städat fint inför helgen, och snart ska vi se på lets dance.

Vad gör ni en fredagskväll?

Idag blir inte mycket gjort här hemma, men man får bara acceptera att vissa dagar är så. 

Jonah sover oroligt med feber från vaccinet och vill att jag ska buffa honom mest hela tiden så han får sova i lugn och ro.

Nu har vi ju bara ett barn hemma, så jag har tid känner jag. Tid att släppa städning och disk och hålla om honom så han får sova i lugn och ro och må lite bättre.

Tänkte passa på att visa den snygga tavlan Erik och jag gjorde klart igår. Nu ska den bara upp på väggen :) 

Jonah har fått hög feber av vaccinet och mår allmänt dåligt, så han ligger och sover i soffan nu. Hoppas han kan sova bort det mesta av febern nu.

Vi är rädda om de älskar.

Som sig bör. 

Det kanske är en konstig rubrik på blogginlägget för självklart är jag, och alla mammor, det ibland, men ni kommer snart få veta vad det handlar om.

Jag och Erik var ute igår, behöver inte nämna var just nu, och på fikat efteråt satt vi tillsammans med lite olika människor och samtalade om allt mellan himmel och jord. 

Jonah var självklart med i barnstolen, smakade lite ost emellanåt (som han verkade tycka var helt okej) och stal som sig bör allas uppmärksamhet.

Plötsligt blir hans nacke lite trött och han bonkar huvudet i de hårda bordet. Inte mycket, men tillräckligt för att han ska börja gråta och bli ledsen. I ett desperat försökt att kramas fast det är en massa fika ivägen lyckas han bonka i huvudet en gång till, och mer ledsen blir han.

Smällen i sig var inte så farlig, men självklart plockar vi upp honom. Erik avleder gråten genom att leka med hans favoritleksak och jag ger honom en majskrok.

Han är glad igen.

Men hela tiden är jag lite disträ för runt omkring bordet utspelar sig ett samtal jag inte riktigt kan hålla med om.

Dom talar om hur tidigt barn lär sig hur de ska göra för att tröstas typ. Att barn tidigt förstår att lite gråt hjälper om man vill upp ur stolen och spelar på det.

Det, och sen det där vuxna skrattet på det gör mig galen.

 

Om min son gråter, oavsett om det är för att han vill ha något, eller för att det gör ont, så ska hans mamma aldrig vara längre bort än att hon kan krama om honom.

Han kommer inte alltid få det han vill, men jag kommer alltid erbjuda det jag har i kärlek till honom.

Tårar ska tröstas och pussas bort, hur kan man annars lära sig vad omsorg är? 

Om jag låter honom sitta kvar i stolen och gråta, hur ska han nånsin kunna lära sig hur det känns att få hjälp när han behöver det? Och hur det känns att vilja ge hjälp?

 

Många tycker jag är lite naiv när det kommer till barn, men jag tror inte som många andra att hela deras vardag typ går ut på att hitta olika sätt att spela på vuxna.

Barn lever, slår sig, skrattar, glömmer, ljuger ibland, själ kakor i smyg, kramas, kryper, springer för fort in i saker, skriker, pratar, berättar och försöker ofta få all tid med vuxna dem kan.

Precis som vi vuxna.

För i ärligheten namn vet ju vi också exakt hur vi ska spela på varandra för att få det vi vill ha. Helt ärligt, så säger ju inte jag till Erik att jag slog i foten för att han ska veta det, utan för att han ska säga att det var synd om mig.

 

Så jag tycker vi ska sluta prata ner barn beteende, som är helt mänskligt, och bara krama dem.

 

 

Igår tog jag och jonah en tur ut på stan i de fina vårvädret. Jag fick en jättefin vårjacka av min mamma i tidig födelsedags present och vi tog en kort men mysig fika på stan under hennes lunch. 

Efter det kollade vi in lite second hand butiker som vi brukar gå till, och de här badleksakerna köpte jag för 10 kr på röda korset. 

Påsen har Visat sig vara fantastiskt rolig så vi har ännu inte öppnat den. 

Så det blir dagens tips på leksak om ni behöver det - slå in vad som helst i en plastpåse. :)

Mina mostrar och min faster kunde inte komma tyvärr, men annars var nästan hela familjen på plats och vi hade fullt hus hos hela helgen.

Efter själva mötet hade mamma bakat tårtor som vi bjöd hela kyrkan på, och sen hade vi ett litet fika för bara familjen med tema superhjältar. 

Vi bjöd på varmkorv, pizzabullar och popcorn samt hulk punch och supersaft.

Jonah fick massa fina presenter, och vi är så tacksamma!

Idag tog jag och Jonah ett äventyr ut med min svägerska och Kusin J till Skogstorp där vi har vänner.

Det blev en härlig förmiddag med fika, god mat och rolig gemenskap.

Vi var ute i solskenet och bara myste nästa hela tiden.

Jonah stormtrivdes med majskrokar och leksaker ute på verandan.

Det är roligt för oss båda att komma ut såhär. Jonah får umgås med barn som är lite i hans ålder och förhoppningsvis knyta kontakter för livet längre fram också, och jag går umgås med andra vuxna och dricka kaffe som faktiskt är varmt för en gångs skull.

Tack för att vi fick komma förbi! 

Erik och jag är ju ofta ute på äventyr som låter rätt så mycket, och det är ju inte helt lätt för Jonah.

Även om jag testat och vet att han utan problem kan sitta i mitt knä när jag spelar piano i kyrkan, så blir ljudnivån på scenen ibland rätt hög och jag vill inte riskera något för honom.

Därför införskaffade jag idag dessa hörselkåpor som faktiskt passar perfekt.

Jag fick tag i dem begagnat och det är jag glad för. Känns onödigt att behöva köpa nya dyra saker när de bara ska användas några gånger. 

Nu var det längesedan jag skrev här, men jag får skylla det på att det varit rätt så mycket här hemma den senaste tiden. 

Idag har Jonah iallafall verkligen visat vad han går för i matväg.

Han har ju sedan ett tag tillbaka fått smaka lite mat av oss, typ potatis och banan och så, och han har tyckt allting varit gott och ätit det han fått.

Men idag har han verkligen ätit mer än vanligt! 

Det var flera gånger idag som jag skulle amma honom, och han bara inte ville.

Jag försökte länge förstå vad han ville, eftersom han visade alla tecken på att trots allt vilja äta.

Tillslut kom vi på det, och så fort han fått första skeden med majs och potatispuré så var han nöjd. 

Han klämde även i sig päron, och mango och banan.

Majskroken fick också göra entré idag och det var något som jag iallafall tror Jonah gillade. Han höll den mest i handen och kladdade med den, men då och då åt han lite också.